Farväl till en dotter

När jag tänker på den amerikanska författaren Joan Didion tänker jag på skådespelerskan Maria Wyeth i Lagt kort - Didions lilla mästerverk från 1970 - som oavsett vad som händer henne bara vill köra och köra planlöst på motorvägarna utanför Los Angeles genom det vidsträckta hårdkokta ökenlandskapet där allt som finns är korallormar, gamar, jättekaktusar och kolibrifåglar. För mig är Didion just sådan: orädd, skarp och kylig, en amerikansk coolhet som hon säger sig ha ärvt från John Wayne och Ernest Hemingway.

Romankaraktären Maria Wyeth har förstås också någonting med det svepande, nästan lättsamma, i Didions stil att göra, det där strama och återhållna, att aldrig berätta för mycket, aldrig förlora kontrollen, gärna falla, men helst utan att skada sig. Hur elegant, nästan lättsinnigt, hon glider över hemstaten Kaliforniens politiska historia i den stora essän Kalifornien, över sitt eget sönderslagna liv efter makens död i Ett år av magiskt tänkande och nu här, efter även dotterns död, i Blå Skymning. Och jag märker att jag fortsätter att tänka på henne som en ung och likgiltig Maria Wyeth, trots att författaren Joan Didion ju uppenbarligen, enligt den nya boken, är en åldrad och skräckslagen sjuttiofemåring som inte länge vågar köra bil och som försöker ta sig runt i sitt hem i New York utan att trilla och utan att förlora fotfästet varje gång hon tänker på sin döda dotter Quintana Roo.

Quintana eller L´Adoptada, som de kallar henne för den första tiden, är babyflickan med sextio exklusiva klänningar i garderoben och bara av kvinnor i Chanel på sina dopfotografier. Quintana, född av en fattig, spansktalande kvinna och adopterad av detta författarpar som alltid tycks befinna sig i strålande solsken, i Santa Barbara, Malibu, LA eller New York, en flicka och sedan kvinna som under hela sitt liv skulle vara ängslig, ångestfylld, som skulle dricka för mycket, som skulle längta efter att få dö. ”Det finns inget sätt att handskas med det vi förlorar”, skriver Didion redan i Kalifornien och det finns inget sätt att handskas med Quintanas ord: Jag var alltid så rädd, mamma, för att pappa skulle dö eftersom jag inte visste hur jag skulle klara av att ta hand om dig.

Om Ett år av magiskt tänkande var ett spel med det ljus och mörker som kallas för förgänglighet - det ljus vi har, som vi är dömda att förlora - så är den här boken också en undersökning av det som hela tiden har funnits i skuggorna. Joan Didion växte upp under andra världskriget och ”kriget handlade inte om vad barn ville och kriget brydde sig inte heller om det”. Det årtionde som var ”belöningen för andra världskriget”, det pastellfärgade 50-talet, präglades förstås, förutom av kvinnor med hushållsapparater och volanger, också av bilderna från Hiroshima och Nagasaki och dödslägrens fasor. ”Jag måste få veta något om det där”, säger den lilla Quintana där hon sitter med ett gammalt nummer av Life i famnen med fotografier från massgravarna. Andra bilder: telefonsamtalen som den femåriga Quintana ringer ensam i huset till olika mentalsjukhus och filmstudios för att få veta vad hon ska göra om hon blir galen alternativt behöver bli filmstjärna. Enkla uttryck för skräck och ensamhet i allt det amerikanska ljus som den privilegierade barndomen vid Stilla havet också innebär. Didion skriver, där hon står i sitt stora upplysta fruktansvärda efteråt och betraktar sitt liv och sin relation till dottern, som döptes efter ett då okänt område i Mexico, numera en av delstat intill Karibiska havet: ”Det hade dittills aldrig slagit mig att detta okända land kunde medföra sina egna komplikationer”.

Det finns en bild av moderskapet i den här boken som jag älskar. Quintana har en gång gett sin mamma en bok som heter Babydjur och deras mödrar. I boken finns en bild på en isbjörnsbaby och en isbjörnsmamma på ett isflak. Didion skriver: ”Det första året Quintana låg på sjukhus hade jag sett isflak från hennes säng i sjukhusrummet/…/ Nu tänker jag på dessa isflak och inbillar mig att jag har sett en babyisbjörn och dess mamma flyta förbi på ett eller annat sönderbrutet isflak, på väg norrut mot Hell Gate Bridge”.

Att åldras är att förlora de vi älskar, våra förmågor och slutligen oss själva, vi sitter på isflaken i Hudsonfloden på väg mot Hell Gate Bridge med våra barn intill oss och hoppas på att det ska vara för evigt. För trots att åldrandet förblir ”livets mest förutsägbara händelser” tycks det inte vara möjligt att greppa dess framfart med mindre än att vi brutalt erfar det själva. Vi inbillar oss, likt Didion, att vi alltid kommer att springa omkring i röda sammetssandaler med tio centimeter höga klackar, att det inte kommer en dag när det inte längre passar sig med pärlor, samma sorts dumhet som får oss att lämna gamla människor ensamma för att dö med tv:n som enda sällskap. Didion skriver: ”Jag har faktiskt levt hela livet fram tills idag utan att på allvar tro att jag skulle åldras”.

Joyce Carol Oates, som också hon förra året kom med en änkebok, Änkans bok, har beskrivit romanen Blonde som ett försök att hålla Marilyn levande ännu en liten stund, och inte bara Marilyn, utan också alla de där skarorna av unga hoppfulla leende amerikanska flickor som hon tyckte sig se när hon betraktade gamla bilder av Norma Jean Baker. En bok är den perfekta platsen för att hålla någonting levande, själva texten befinner sig ju alltid före förlusten, i det strålande klara kaliforniska solskenet och den eviga tid där ett barn som Quintana fortfarande är levande och ännu vandrar nerför kullarna i Malibu på väg till skolan med Stilla havet som en stor blå bakgrund och där hon som skriver ännu far fram längs San Diego Freeway med en adopterad babyflicka insvept i en sidenkantad kaschmirschal vid sitt bröst. Så länge jag skriver är du där. Så länge jag skriver är du inte död.