Fräsande hat från förorten

Eija Hetekivi Olssons debut en rykande uppgörelse med uppväxten

Eija Hetekivi Olsson (född 1973)är uppvuxen i Gårdsten.
Foto: Foto: Ola Kjelbye
Eija Hetekivi Olsson (född 1973)är uppvuxen i Gårdsten.
BOKRECENSIONER

Gårdsten är en miljonprogramsförort till Göteborg. Här växer Miira upp, med finsktalande föräldrar i Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland. Den inbundna, rökhostande pappan jobbar på bandet på Volvo, mamman städar trappor, fastän hon har sån värk i ryggen när hon vaknar att hon måste krypa på alla fyra till toan.

Deras enda dotter är en upprorisk, orädd och envis unge. Kanske måste man vara det för att klara sig i den hårda miljö Hetekivi Olssson skriver fram, ett Gårdsten där ungpundarna slår ihjäl varann utanför snattarkiosken på torget, mellanstadiebarn bär kniv och börjar röka och supa sig fulla redan innan de blir tonåringar. Åtminstone de som Miira betraktar som modiga. Det sista hon själv vill bli är en mes. Hon hittar tidigt sitt ”hårda ansikte” och spacklet som extra skydd – att visa sig sårad, ledsen, generad är det mest förbjudna.

Ingenbarnsland drivs av både berättarlust och vilja till uppgörelse, den är drastiskt uppskruvad och språkligt påhittig. Jämfört med de sörjande och dova stämningarna i till exempel Hassan Loo Sattarvandis romaner Still och Belägring eller Johannes Anyurus poesi om liknande betongmiljöer på 80-talet är Ingenbarnsland mer arg och mindre vacker. Verkligen inte smarsmakat sober utan fullproppad; av talspråk, slang och finska svärord, Göteborgstjôt, upproriska pruttsalvor, snor och mensblod, sarkasmer och ordlekar, brännmärken med trimmade tändare, collegekläder med förslöade muddar, tärande underklass-skam, stolthetsskam och argskam.

Men här finns också, trots det fräsande hatet, mothuggsenergin och kaxigheten en svår lojalitet med klasskamraterna, med drickande, våldsamma eller deprimerade föräldrar som lämnar barnen att klara sig själva, inte orkar tvätta deras kläder eller ens handlar mat.

Miira, som har skötsamma arbetande föräldrar som aldrig klagar, vill absolut inte bli städerska som mamma. Eller trött och kuschad slav som pappa. Hennes känslor för de som böjer sig och fogligt uthärdar sitt underläge gränsar ibland till förakt – särskilt för de fega tjejerna i klassen som aldrig tycker något särskilt, som smickrade fnittrar när killarna tafsar och som ritar prinsessor, skriver fiiina dikter och väljer vårdlinjen i gymnasiet.

Miira ser inget annan väg ur förnedringen än den individuella. Hon tänker bli hjärnkirurg, eller statsminister. Proffs. Hon börjar med att planka in på bokmässan och sno en ”smartbok” om neurologi.

Hetekivi Olsson tar med läsaren in i en värld där koderna för vad som är beundransvärt, moraliskt fel, modigt och fegt är helt andra än i min. Eller i deras lika medelklassiga lärares, som av trötthet, rädsla eller cynism betraktar bråkiga invandrarbarn som hopplösa, redan förlorare. Jag har aldrig fattat varför just skolor så ofta utsätts för skadegörelse av frustrerade unga, men när jag kommer in i Miiras perspektiv i Ingenmansbarn förstår jag känslan av att vilja förstöra och bränna upp och slå sönder. Just skolan skulle ju kunna vara räddningen för många av dem, men de barn med mest problem sviks också där, negligeras eller straffas ut.

Jag har svårt att lämna den mognande alltmer seende Miira, hennes kamp med sin stolthet och explosiva temperament och den gradvisa ”invecklingen” i ett ”perverst vuxensamvete” Jag hoppas helt enkelt på en lika känsloladdad fortsättning.

FAKTA

PROSA

Ingenbarnsland

Eija Hetekivi Olsson

Norstedts