Ser de bruna med blå ögon?

Sverigedemokraternas­ intåg i riksdagen är en svensk bekräftelse på strömkantringen i europeisk politik. Partier som för något decennium sedan brännmärktes betraktas i dag som potentiellt regeringsunderlag.

I den omfångsrika bokflora som behandlar detta skifte kommer nu Extrema Europa, skriven av Philip Lerulf – borgerlig debattör knuten till Timbro och Jan Å Johansson som är verksam vid den EU-skeptiska tankesmedjan OEIC.

Författarna fokuserar på Ungern, Holland och Danmark, vilket även Magnus Linton gör i sin nya bok om den europeiska ”radikalhögern” – De hatade. Lerulf och Johansson reser dock inte runt för att skapa ett närvarande reportage, utan sitter kvar bakom skrivbordet i syfte att foga samman en bild av det som redan skrivits och sagts.

Det närmast vetenskapliga anslaget framstår emellertid snart som ett fuskbygge. Författarna påpekar riktigt att man bör vara noga med begreppsvalet när man beskriver partier som ungerska Jobbik och Dansk folkeparti. I den egna inledningen använder de dock minst en handfull olika beteckningar.

Det betyder inte att boken saknar förtjänster. Den historiska bakgrunden till, och handfasta sammanfattningen av, profilfrågor och marschen mot makten ger en god inblick i några av samtidens mest diskuterade partier. Här ryms intressanta iakttagelser kring exempelvis det betydande inslaget av unga högutbildade medlemmar i Jobbik och den nazistiska kontinuiteten i det länge liberala Holland.

Likväl blir framställningen katalogliknande, vilket förstärks av upprepningar och ett föga variationsrikt språk. Lerulf och Johansson säger sällan något mer än vad som kan utläsas ur verken de fogar samman. Analyserna förblir få, antydande eller föga övertygande. Att påpeka förekomsten av en historisk parallell är något annat än att formulera en förklaring.

Hellre än att argumentera i egen sak slevar Lerulf och Johansson slarvigt till andra författare och forskare som tagit sig an ämnet, dock fegt nog utan att nämna dem vid namn. De som betonar betydelsen av en intolerant migrations- och integrationspolitik för de behandlade partiernas framgångar avfärdas exempelvis med en hänvisning till att programmen också innehåller helt andra frågor.

Ju längre läsningen lider desto tydligare blir det att försöket att förklara högerpopulismens frammarsch inte är författarnas enda, eller ens främsta, ärende.

De bortser från att dylika partier nästan uteslutande uppträder som borgerliga parlamentariska stödtrupper – samt ifrågasätter nazismens hemort till höger – och förmår på så vis svartmåla vänstern och den solidariska fördelningspolitiken.

Skulden för de senaste årens politiska omkastning tillskriver Lerulf och Johansson de välfärdsprojekt som präglade Västeuropas efterkrigstid – inte den besvikelse och osäkerhet som följde när de monterades ner.

”Så länge ambitionen att omfördela redan existerande resurser mellan olika grupper framställs som viktigare än behovet att skapa nya resurser genom tillväxt lär grogrunden för Sverigedemokraterna och andra partier med liknande idéer nämligen vara god”.

Så ser timbroklingande tungomålstal ut i tryck.