Aftonbladet
Dagens namn: Malte
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Hårt som stål

Åsa Linderborg läser en sensationellt bra debutroman

Stålverket Lucchini i Toscana, Italien, där Siliva Avalones roman utspelar sig.   Stålverket Lucchini i Toscana, Italien, där Siliva Avalones roman utspelar sig. Foto: Stefano Ribaldi
Silvia Avallone är född 1984. ”Stål” är hennes debutroman.   Silvia Avallone är född 1984. ”Stål” är hennes debutroman. Foto: STEFANO LOREFICE


Italien, Toscana, Via Stalin­grado – fyra kvarter bostäder i betong. Bakom ligger stålverket Lucchini, där man tillverkar räls åt ­hela Europa. Framför ligger havet och stranden med tång, rostig valstråd och avloppsrör rätt ut i vattnet. Hit letar sig inga turister.

I sanden springer Anna och Francesca, tretton år på det fjortonde. Det är sommaren 2001 och deras kroppar tvekar ­ännu mellan barn och kvinna. Om några månader är brösten helt utvecklade och höfterna mjukt rundade. Männen följer noga utvecklingen, där de utarbetade ­efter ett dagsverke eller på väg till ett skift sitter i skuggan med en öl och spliff. Där sitter också kvinnorna som nyss på samma sätt uppvisningssprang i bikini. Nu är de arton år och har barn. Slitna, uttjänta, ointressanta.

På Via Stalingrado åldras man snabbt.

Anna är mörklockig och Francesca blond. Naturen har varit god som begåvat dem med det enda vissa flickor får i livet: skönhet. Hemma i betonghusen finns papporna. Den ene en skötsam arbetare på Lucchini, som låter sina järnnävar gå över familjen. Den andre en slarver som lämnar sin anställning för att ”göra affärer”.

Där finns också mödrarna. Rosa, den misshandlade hemmafrun. Sandra, städerskan som obemärkt delar ut flygblad för det kommunistiska partiet. Ingen av dem har resurser att bryta upp från sina män.

Silvia Avallones Stål är en inkännande roman om två flickor som inte har något ­annat än varandra, och som obarmhärtigt får veta var den hårfina gränsen går mellan att vara ett glitter och en slampa. De drömmer om en framtid bortom Via Stalingrado; Anna vill bli advokat och Francesca något inom media, men frågan är om den sociala strukturen är så cementerad, att klassresan är en omöjlighet.

Det är också en initierad skildring av ett stålverk som en gång sysselsatte 20 000 arbetare och nu bara 2 000. Den som ska orka jobba där måste låta amfetaminet smälta under tungan. Här finns de unga männen som inte känner sig ­representerade av någon – alla politiker bara snackar – och som drömmer om en Golf GT när social rättvisa inte länge känns som ett realistiskt mål.

Stål är en skildring av ett samhälle i skuggan av Berlusconi, där författaren ­låter läsaren dra sina egna slutsatser. ­Arbetarklassen skildras i egen rätt, utan något annat jämförelseobjekt. I marginalen finns Elena, överläkarens dotter. Hon var ihop med en av metallarbetargrabbarna, tills klasstillhörigheten sa nej. Nu är hon personalchef på Lucchini, med makten över liv.

Det är en berättelse om misär, men ­Silvia Avallone har skildrat livet på Via Stalingrado med en ömhet och respekt som golvar mig från första sidan. Det är en sensationellt bra debut; helgjuten med sitt mogna språk (oklanderligt översatt), dramaturgiska komposition och personporträtt. Allt tyder på att Silvia Avallone, född 1984 och bosatt i Bologna, har ett stort författarskap i vardande. Det är en ynnest att få vara med från början.

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler