Kött och kön i fokus hos Nádas

Varför klär Nádas av varje man intill penisroten och liksom kartlägger det svettiga könshårets växtområden?

Varför skildrar han misslyckade samlag i flera långa kapitel, så detaljrikt att till och med en rätt härdad läsare storknar av ändtarmsöppningar, blygdläppar och kroppsodörer? Hur knyter avsnitten som utspelar sig i Berlin efter murens fall an till skildringen av en borgerlighet i Budapest 1961, fem år efter belägringen? 

Den ungerske nobelpristippade författaren Péter Nádas får en att läsa på helspänn, frågetecknen hopar sig, trots att tankegångarna klara. Jag läser femhundra sidor utsökta formuleringar och skimrande människomyller i Maria Ortmans fantastiska översättning. Nadas zoomar in även förbipasserande. En kort stund i närbild för en arkitekt, en vaktmästare en badvakt. 

Men hur hänger allt ihop? 

Först när jag lutar mig bakåt och läser lättsinnigt börjar Parallella historier fungera. När jag slutar pricka in referenserna till Marcel Proust, Robert Musil, Thomas Mann och Fjodor Dostojevskij och i stället njuter. En burlesk homoerotisk scen från ett anrikt badhus i Budapest där tre män verksamma i underrättelsetjänsten brukar träffas. Ett nudistbad i Berlin där en enslig filosofistudent slumpartat hamnat bland kroppsglada kollektivister.

I de parallella historierna träder det fram mönster om krig och fred och kalla kriget däremellan. Om slavar och herrar. Om kroppens skörhet och hudens minnesarkiv. Hur det förflutna flätas samman med nuet hos judiska ungrare;  brutala minnen orsakar kaos mitt i en livfull middagsbjudning. 

Den tyske filosofistudenten i Berlin finner på sin joggingtur en död man sittande insnöad på en bänk.  Ett symboliskt fadermord. Kommunismen är död, gud finns inte, patriarkerna har försvunnit eller dött krigsdöden. Kvar finns otröstade söner och döttrar oförmögna till relationer.

Hur ska de leva? Någon uppnår frihet genom isolering. Andra genom ställföreträdande familjer.

Ett är säkert: Kuken styr. Men den navigerar åt helvete fel.

I slutet anger författaren en läsart: ”Jag kan inte utgå från att människan har en karaktär eller några som helst egenskaper. Jag måste följa hennes gestalt, för min del är den hennes enda egenskap, hennes yta, hennes krökningar, hennes extremiteter, hennes topografi. Allt detta är bara kött, kött och form.”

Kroppen som människans enda legitimitet har Nádas återkommit till tidigare, som i den drabbande kortprosan Egen död, om författarens hjärtinfarkt. Och i romanen Fotograferingens vackra historia om en fotograf på sanatorium.

Det stumma territoriet är första delen i en trilogi som tog Péter Nádas arton år att skriva. Redan i höst kommer andra delen i svensk översättning.

Jag ser fram emot den, ska läsa den lojt, visslande.