Folkhammars poesi manlig, stram och fittfri

Det finns en genomgående dov och ändå paradoxalt ljus ton i Kristofer Folkhammars bok, som har att göra med att den inte är en samling dikter, med rätten att spreta åt lite olika håll utan Dikt som underubriken lyder, inte ens ”en” sådan, utan ”bara”. Och den dikten är en sorts uppenbarelsebok, nästan en skapelseberättelse, men inte som en mytologi över en självinsikt eller vunnen erfarenhet utan som ett arbete med att sakligt och poetiskt föreställa sig en normalitet bland alla andra föreställda normaliteter:

”Att göra en spänning önskvärd. Jag har vant mig vid blickar som / varar för länge. Ska strax repetera. Jag har vant mig vid och / börjat njuta av former som jag skrämdes av som barn. Som / fickorna i hans unifrom, fickorna, fyllda. Hans vidsträckta blick, ur / ur uniformen, det uniformerade, det blankt åtråvärda, det blankt / fruktade, uniformerade”

Poeten Folkhammar är en rätt sträng herre över sina poetiska världar. Han bygger stramt och tvingande, ett universum för sitt liv. När titeln på Willy Granqvists bok Det blåser i min kropp dyker upp som en mening bland andra, så åtföljs den genast av: ”Min homosexuella kropp går sönder i bitar”. Så otvetydigt hade Granqvist aldrig uttryckt sig, men Folkhammar vill skriva fram en värld som är otvetydig, och jag tror att Willy hade gillat hans poesi, i dess sakliga, renskrapade och ända taktila, preciserade uttryck.

Det är en kavalkad, av åldrar, händelser, karaktärer: den lille, den store, den ängslige – en uppsättning för det kärleksfulla livet. Där också längtan efter barn visslar förbi, som en oåtkomlig dröm, synlig bara som en bevattnad hägring. Och dikternas värld är manlig, pojkig. Kvinnolös, fittfri. Bara ett par tre systerflätor påminner oss om det andra könet. Och precis som Molly i Joyces gestaltning oavbrutet hotar att förvandlas till det lockande föremålet för Joyces/Blooms begärsfilosofi, och inte en människa i egen rätt, så finns samma dragning i Folkhammars dikt. ”Begär, rival, identifikation” Kanske är just detta till och med ett medvetet motiv.

När han kysste mig förlorade jag allt blir därför friare när den beskriver bejakade förluster eller vägen fram till det kärleksfulla, inte när den försöker definiera det fängelse som varje frihet bär på:

”Jakten på homosexutopier går raskt vidare. Nu heter jag redan / de gamla grekerna. Nu heter jag pojkscouter som slåss / Nu heter jag en mycket gammal man,...”

Kanske är det till sist denna självpåtagna, tvingande föreställning av världen, som omger dikten om en fullt möjlig kärlek som ändå ger den en så omisskännelig anstrykning av sorgesång.