Ger röst åt periferin

Imponerande samling texter av Göran Greider

BOKRECENSIONER

Ville man vara elak kunde man säga att det som främst karakteriserar Göran Greider är att han tar plats. Mycket plats. Han skriver regelbundet i Sveriges största kvälls- respektive morgontidning. Därtill nästan dagligen på den egna ledarsidan i Dala-Demokraten. Som intellektuell är han en deg som bara fortsätter jäsa, som sväller ut över bakplåten så att alla andra liknar små havreflarn.

Och det speglar av sig på stilen. Hans texter karakteriseras av ett lugn och en komplexitet som bara den har som inte behöver oroa sig för att bli redigerad, refuserad eller relegerad.

Fast någon pösmunk är han inte. Han har nästan alltid ett ärende. Och när han nu samlar ett urval texter från det senaste decenniet – kulturkritik, essäer, dikter – blir det tydligare än till vardags att det också finns en linje i dem. Texterna rör sig alla i gränslandet mellan litteratur och politik och boken blir ett slags rapport över ett decennium.

Allt flyter ihop, men vissa saker sticker ut. Jag är inte så förtjust i hans texter om musik. De handlar om Springsteen, Thåström och Patti Smith och lutar sig beredvilligt mot den åldriga myten om rockens radikalitet.

Å andra sidan är ingen bättre än Greider på att begripliggöra den komplexa relationen mellan människors liv och de stora idéerna. Ett slags vardagens ideologi, tankens möte med verkligheten. Han gör det i ett fantastiskt reportage från Ådalen, liksom i ett hyllningsporträtt till Charles Bukowski och en essä om arbetarlitteraturen.

Från vänster sett är det dystra tio år som Greider rapporterar från. Ett decennium då den meritokratiska myten upphöjts till naturlag. Då klass som genom ett fantastiskt trolleritrick avskaffats samtidigt som klasskillnaderna ökat.

Ändå är det inte en dyster bok. För vad han också skildrar är en arbetarrörelse som trots allt lever och andas. En verklighet utanför kultur- och ledarsidornas pyttiga reservat, där klassamhället är en alldeles verklig och konkret erfarenhet. Där klassmedvetandet är som en sinnesförnimmelse, lika självklart och ofrånkomligt.

Där ligger radikalismen och pyr som en brikett och Göran Greider pyr också han. Han skriver om Arvid Falk från Röda rummet, den arketypiske radikalen som ”skulle brinna upp, om han gav eld åt lågan”. Och visst ser man något av honom också i Greider. Ursinnet som i text efter text hålls i schack med disciplin och stilistik. I en dikt undrar han. ”Hur skulle det se ut om målaren, kassörskan, biträdet, montören eller städaren / en dag samfällt bara går hem / för att sträcka på kroppen och ge / den sin rättmätiga plats i världen?”

Han är en intellektuell som anstränger sig för att ge röst också åt andra erfarenheter än sina egna. Det är i slutändan hans kanske största styrka. ”Poesin räddas alltid från periferin, aldrig från centrum”, skriver han och kanske är det så man ska förstå Göran Greider. Han sitter där och jäser mitt i centrum, men det är också han som släpper in det perifera i rummet.

Patrik Svensson

Fotnot: Göran Greider är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför recenseras boken av Patrik Svensson, kulturjournalist på Sydsvenskan.

FAKTA

SAKPROSA

Vi kan inte ha det så här

Litteratur och politik 2001-2012

Göran Greider

Karneval förlag