Murvelmachismo

Per Svensson läser Herman Lindqvists memoarer om livet ute på reporterfältet

Herman i Prag och Paris 1968.
Herman i Prag och Paris 1968.
1 av 2
BOKRECENSIONER

En av Herman Lindqvists journalistkollegor förklarade en gång för mig att ”Herman skriver sina historieböcker på samma sätt som han skrev sina artiklar. Han plockar upp alla klipp från arkivet och stryker under de saftigaste bitarna”.

De memoarer Lindqvist nu ger ut bekräftar att detta inte är någon dålig strategi för en historieberättare med ambition att fängsla publiken. De tydliggör samtidigt att utrikesreportern Lindqvist gjorde betydligt mer än läste gamla klipp.

Få svenska journalister har tillbringat så lite tid hemma på redaktionerna som Herman Lindqvist. Han levde sitt ­reporterliv i fält, från den dag våren 1967 då han som gröngöling på Handelstidningen skickades till juntakuppens Aten till den dag strax före julen 1989 då han som frilansande utrikeskorrespondent för Sveriges Radio fick ryggskott just när han skulle störta i väg till revolutionens Bukarest, och då kom till insikt om att han upplevt nog med skottlossning för ett reporterliv eller två.

Den svenska offentligheten har dåligt minne. För alla som i dag tror att Herman Lindqvist alltid varit tv-blazern, bestsellerberättaren och hovhistorikern kan hans memoarer tjäna som en nyttig påminnelse om att han en gång var en av Sveriges mest rutinerade utlandsrapportörer, nischad på krig och katastrofer.

Det är den delen av livet han ägnar överlägset mest utrymme i boken, som därmed också utgör en nästan chockartad påminnelse om att det fanns en tid då svenska tidningar ännu inte övertygat sig själva om att det inte är nödvändigt att vistas i verkligheten för att berätta om den.

På den tiden var den svenska pressen mån om att alltid vara ”på plats”, också när det tärde på redaktionsbudgeten. Herman Lindqvist var ständigt ”på plats”; för Aftonbladet i Prag när Sovjet invaderade 1968, för Expressen i Phnom Penh när de röda khmererna 1975 tog över och tömde staden. Han var där och kan fortfarande ta oss dit. Det är i grunden vad all verklig journalistik handlar om. Det, och om horror vacui.

Det skulle vara lätt, och delvis också helt korrekt, att stämpla många passager i Mitt i allt som typexempel på nostalgisk murvelmachismo. Men bortom spritångorna, marijuanaröken och ­ruelsen över ”de tolkar som jag fört i döden” anar man ändå släpskuggan av en genuin ångest; skräcken för det tomrum som kanske trots allt finns mitt i allt.

De sista femtio ­sidorna av de nästan 400-sidiga memoarvolymen ägnas Herman Lindqvists andra karriär; hans kvartssekel som folkkär ­kåsör och populär­historiker. Nu blir ­stilen en annan, uppsluppen och gnällig på samma gång. Lindqvist kan ­berätta om den ena succén efter den andra, ­såväl i tv som i bok­handeln. Ändå är han fylld av harm över alla dessa fega kultursidor som sparkat på honom och ­alla dessa ­malliga akademiker som förföljt honom. Man behöver aldrig tvivla på att Herman Lindqvist visserligen är snarstucken men i gengäld också långsint.

Man väntar sig inte riktigt att en åldrande världsman med ett avklarnat för­hållande till sig själv och omvärlden ska ­avfärda en kollega som ”den ledande ­kulturhäxan på Expressen” eller belåtet berätta om hur han ringt upp en historiker på radion för att säga att han gärna ­ville träffa honom ”... med ett basebollträ i skallen”.

Varför är Herman Lindqvist så barnslig? Varför blir han lycklig som en Sven Hedin över att få skriva tal åt kungen? Och varför måste han älta en oförrätt – Lindqvists gamla förlag Norstedts beslut att dra in hela upplagan av en bok där han felaktigt anklagat professorn och poeten Karl-Gustaf Hildebrand för att som ung ha undertecknat ett antisemitiskt upprop – på ett sådant sätt att hans nya förlag, Bonniers, ansåg sig tvingat att dra in också memoarerna och trycka en ny tvättad upplaga?

På ett ställe i Mitt i allt skriver Herman Lindqvist insiktsfullt om ”Tintin-komplexet”, den längtan efter att ”bli sedd och få beröm” som är så många journalisters innersta drivkraft.

Den dag Herman Lindqvist befriat sig från detta komplex kommer han att sluta skriva. Det vore synd. Ingenting i memoarerna tyder dock på att detta kommer att ske inom överskådlig tid.

FAKTA

Herman Lindqvist är kolumnist i Aftonbladet. Därför recenseras han av Per Svensson, kritiker i Sydsvenska Dagbladet.

SAKPROSA

Mitt i allt. Historien om Herman Lindqvist om han får ­berätta den själv

Herman Lindqvist

Albert Bonniers förlag

Per Svensson