Bergtagen

”Vägen till Khumbu” en imponerande konsekvent liten roman

Foto: AP
Foto: AP
BOKRECENSIONER
Lennart Hagerfors (född 1946). Foto: Sofia Runarsdotter
Lennart Hagerfors (född 1946). Foto: Sofia Runarsdotter

Jag har mina dubier om den genre Lennart Hagerfors skriver in sig i med sin nya roman: Ensam man (alltid en man) beger sig till Himalaya för att finna – tja, säg det. Frid? Sig själv? Sanningen? Kan de inte lämna nepaleserna ifred, tänker jag. Gå med i närmaste församling i stället! Åk till Omberg,  där kan man åka bil nästan ända upp! Eller stanna där borta, om det nu är där Sanningen finns!

Nåja, som tur är rymmer Vägen till Khumbu ett stort mått av samma skepsis. Huvudpersonen irriterar sig på bergsbestigarmystiken mer än han ansluter sig till den; vandringen upp i Khumbu framstår mest som en stor självpåtagen plåga. Dessutom är Himalayafärden bara det ena av bokens två spår. Medan Khumbuspåret bokstavligen går uppåt, mot Mount Everest, går det andra bildligt neråt, mot insikten om hustruns otrohet. Kompositionen är elegant och koncentrerad: först ett par sidor höjdsjuka i Khumbu, därefter en kort minnesbild från äktenskapet hemma i Sverige, och så vidare. Ungefär halvvägs nås en peripeti på båda vägarna, sedan vänder det neråt respektive uppåt.

Det finns två sätt att läsa Hagerfors roman. Antingen som en berättelse om hur man försonas med sig själv och omständigheterna, till och med när ens fru är otrogen med ens bästa vän. Eller också som en roman om frihet, där sensmoralen är att man i grund och botten är fri att lämna det som varit och välja ett helt annat liv. Båda möjligheterna finns där. Det intressanta är att romanen själv inte riktigt kan bestämma sig för vilket alternativ som är att föredra: återvända eller bryta upp? Försoning eller frihet?

Men är inte den sortens frihet (jag kan lämna allt, ta ett flyg till Tjottahejti och börja på nytt!) illusorisk? Jo, men kanske behövs den ändå, på samma sätt som vi behöver fiktion. En fin detalj i romanen är huvudpersonens vana att, när allt känns tungt, betrakta sig själv som en romangestalt: ”När han återvände till Namche kände han sig starkare”. Fiktionen gör verkligheten uthärdlig.

Fast är det inte på samma sätt med försoningen: vi behöver den för att alternativet är outhärdligt? Men om försoning  att försonas med ödet att vara bedragen till exempel – kan nås bara genom att man driver kroppen halvvägs upp på Mount Everest så väcker det en del tvivel. Kort sagt framstår romanens förhållande till försoning som mindre reflekterat än till friheten.

Jag undrar om inte det ganska klichéartade sätt på vilket romanen till sist löser beslutsvåndan (återvända eller bryta upp?) är en konsekvens av det. Men fram till dess är Vägen till Khumbu en imponerande konsekvent liten roman.

FAKTA

PROSA

Vägen till Khumbu

Lennart Hagerfors

Weyler