Återvunna hjältar i Jersilds senaste bok

”Ypsilon” en temperamentslös och tungläst roman

PC Jersild (född 1935) återser sina egna romanfigurer i nya boken ”Ypsilon”.
Foto: Scanpix
PC Jersild (född 1935) återser sina egna romanfigurer i nya boken ”Ypsilon”.
Foto: Scanpix
BOKRECENSIONER

Handlingen i P C Jersilds nya roman Ypsilon går tillbaka till  hans egen produktion, med en anspelning på Sandemose kan man säga att författaren korsar sina spår. Jag associerar också till Walter Ljungqvists Azalea, där författaren blir utskälld av sina romangestalter som anser sig orättvist behandlade.

P C Jersild är – om uttrycket tillåts i en så utpräglad fiktion – mer socialrealistisk. Han söker helt enkelt upp en rad av sina tidigare romangestalter för att få veta hur det gått för dem. Boken formar sig till ett antal fallstudier med sociala och psykologiska förtecken, och visst är det ett fascinerande persongalleri Jersild ger liv åt. Åren har runnit iväg, det visar sig att sjukdomar slagit till, några lever i social misär, en annan har blivit rik innan guldet runnit mellan fingrarna. Döden nalkas alla med förfärande fart, den drabbar den ene efter den andre, av ålder eller sjukdom, någon för egen hand.

Tyvärr blir allt rätt förväntat, trots att Jersild uppvisar en imponerande förmåga att leta upp olika sociala miljöer, alltifrån en rätt sunkig husvagnsparkering till mer präktig borgerlighet. Roligast är avsnittet om Bernt Svensson från Babels hus (1978), som en period etablerar sig som healingguru i en Närkeskog. De olika miljöerna är skildrade med stor inlevelse och pregnans, men det hela blir till slut rätt mekaniskt. Vardagsrealism har aldrig varit Jersilds styrka. Däremot är han svensk mästare som byråkratskildrare, vilket bekräftas i avsnittet om Lennart Siljeberg från Grisjakten (1968).   

Ypsilon är ingen munter bok, den är tvärtom ångestladdad, en roman som riktigt skälver av dödsångest. Med jämna mellanrum framhärdar Jersild i sitt försvar av eutasini, dödshjälp, och när författarjaget vid ett tillfälle praktiserar den hamnar han inom lås och bom. Bokens kulmen är att han låter avlägsna sin kropp, men får sin hjärna plus ett seende öga placerad i formalin, därav bokens titel. Ypsilon är ju namnet på den bevarade hjärnan i romanen En levande själ från 1980. Det känns som den ultimata författardrömmen, att överleva bortom sina verk och kunna fortsätta att iaktta och analysera vad man ser.

Ypsilon är en rätt temperamentslös och tungläst bok, de medicinska facktermerna står som spön i backen, kommer därtill alla vidlyftiga teoretiska resonemang. Luften känns långa perioder tunn och föga syresatt. Trots de angelägna frågeställningarna kring liv och död  vill jag inte räkna Ypsilon till något av P C Jersilds främsta verk.

FAKTA

PROSA

Ypsilon

P C Jersild

Albert Bonniers förlag

Gunder Andersson