En himla många historier

Skärpan i barnets blick kan bränna hål också på de mest bepansrade av föregående generations livslögner. På senare år har mobbares och föräldrars tillkortakommanden utgjort måltavlan, med drabbande såväl som skvallriga resultat.

Att barnet litterärt nyttjats som omvärldsanalytiker och privatdetektiv har inneburit att den unga som ostyrd tillvaroutforskare trängts ut i periferin. Därför är det befriande att komma i kontakt med en barndomsskildring som närmast framstår som osovrad och där perspektivet förblir barnets, som sker i Gunder Anderssons självbiografiska roman. Visst finns det mobbning också i den unge Gunders tillvaro, men föräldrarna är snälla och inte särskilt skarpskuret skildrade, de tas för givna och fungerar mest som en sarg för barnets infall.

Och infallen i denna bok, slutdelen i en trilogi, är många. Intresset för fiskars tillväxt leder till ett projekt där en mjärde vittjas och fångsten hälls i ett nödtorftigt brädinhägnat dike, där fiskarna omedelbart försvinner i dyn. Fotbollsplaner och ishockeyplaner konstrueras och tas i bruk, sexualiteten prövas och granskas på håll. Ibland löper minnet iväg och skildringen tar språng på flera månader; ur snön växer vårblommor som vissnar innan fåglarna åter dragit söderöver.

Författaren är medveten om att den övergripande kompositionen kommit i andra hand, i en författarreflexion konstaterar han att ”när jag nu är mitt i denna bok slår det mig, här finns inget av det man förknippar med en dramatisk berättelse, en framåtrörelse, mera av pärlband av situationer, men det får vara som det är, ett påbyggnadsskede där barnet omöjligen kan ana något av en kommande dramatik”.

Det är en av bokens förtjänster, men kan under läsningen också framstå som en av dess svagheter. Det beror delvis på att greppet inte är fullt ut genomfört. Gunder Andersson vill dra goda historier, och här finns många sådana – kanske alltför många – som turneras på vana berättares vis så att de ges den vuxnes slutklämmar. Men här finns också mycket av charm, och frånvaron av tendens gör att somliga omständigheter framstår desto starkare: klassordningen, även i de lägre skikten på landsbygden; främlingsföraktet, också bland dem som bara skiljer sig åt vad gäller dialekten; könsskillnaderna, där mammans underkastelse gör henne närmast osynlig.

Det är på en gång sorgligt och lustfyllt. Ett förflutet kommer till synes, glimtar till, och inordnar sig i den oändliga mängden av glömda världsbilder, varpå allt raderas.

Ungefär som landslagsspelaren Lasse Erikssons autograf på den idrottsintresserade Gunders fotboll.

Fotnot: Gunder Andersson är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför recenseras boken av Thomas Anderberg, skribent i Dagens Nyheter.