Aftonbladet
Dagens namn: Kristina, Kerstin
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Jens Lapidus: Mamma försökte

Jens Lapidus novellsamling en kontrast till de feta deckartegelstenarna

Gangsterdeckarens mästare Jens Lapidus (född 1974) nya bok är en samling ­habila, men ojämna, noveller.   Gangsterdeckarens mästare Jens Lapidus (född 1974) nya bok är en samling ­habila, men ojämna, noveller. Foto: Thron Ullberg

I dryga tiotalet noveller cirklar Jens Lapidus kring teman och personer som tydligt eller vagt anknyter till hans tidigare verk.

Så möter vi till exempel Natalie, maffiabossen Radovans dotter i ett mikrodrama om övergrepp och heder i en av samlingens första noveller. En av få med kvinnlig huvudperson, och en av få som lever upp till den traditionella novellformens krav: avskalat, sammanhållet, med avslutande skruv.

I sin helhet är Mamma försökte en habil samling noveller och korta prosastycken, dock mycket ojämn. Det pendlar mellan texter som kunde vara bortslängda kapitel i en ännu oskriven roman, textövningar på gränsen till bagateller – och riktigt fina små svettiga mikrohistorier där nervositet, stress och vantrivsel är bärande inslag. Titelnovellen beskriver ett vanmäktigt försök att ställa saker till rätta genom ett fängelsebesök. Falska papper och mycket ångest. Misslyckande.

De drag i Lapidus författarskap som placerat honom i en helt egen liga, långt bort från den svenska standarddeckaren, är hans intensiva språk och hans sätt att beskriva brottslingar. Han är rakt igenom en humanist som lyfter fram det mänskliga, en samhällsskildrare som betonar klassförtrycket.

I verkligheten begås brott av oräkneliga anledningar, i (den svenska) deckarvärlden är det 9 gånger av 10 något demoniserat monster som fått en flipp. Lapidus skriver en motbild på många sätt och liksom i hans romaner är det i Mamma försökte insidan av brottet som oftast står i centrum, från ett simpelt Guldfyndsrån till avancerat bedrägeri.

I samlingens allra första berättelse, ”Filmen” är berättarjaget, liksom författaren själv, en advokat som varvar hemlivet med barnen med arbetet att försvara en man anklagad för barnmisshandel. Oavsett de biografiska likheterna är den lilla novellen en otäck stämningsbild från ett yrkesliv med inneboende konflikter. Juridiken blir en plats där skulden kanske omvandlas till straff, kanske inte. Ett maktrum som advokaten är hemma i, inte den anklagade.

Det är onekligen uttryck för en sorts motspänstighet när Lapidus ger ut en tunn samling  noveller. En kontrast till de feta deckartegelstenarna – där man tvingas genomlida varje ilagd växel, varje ringande väckarklocka. Stephen Farran-Lee påpekar i ett kort förord att deckargenrens urpappa, Edgar Allan Poe, också han var novellist. Ja, genren skulle må bra av att befrias från sitt utfyllnadsskrivande.

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler