Mediekupp gjorde Juholt till mobboffer

Ann Charlott Altstadt: Lägg ner expertkommentatorerna

drevet går Håkan Juholt mitt i mediedrevet under partiledarkrisen i januari.
Foto: Magnus Sandberg
drevet går Håkan Juholt mitt i mediedrevet under partiledarkrisen i januari.
Foto: Magnus Sandberg
BOKRECENSIONER

Jag fick glädjefnatt av Håkan Juholts installationstal 2010 och jag var inte ensam om det. Ett fönster öppnades och hoppet blåste genom den gamla murkna marknadskramande socialdemokratin. Juholt kändes som julafton med sin hårda markering för jämlikhet och radikala retoriska schvung. Han överträdde en gräns, den politiska mittens. Den tangerar Mona Sahlins avskedstal, där hon uttalade sitt stöd för allianspolitiken.

Drevet mot Juholt startade i samma ögonblick han blev vald. SVT:s Margit Silberstein reagerade instinktivt i sin så kallade expertanalys i direktsändningen från kongressen: ”De kan ju inte föra den politiken, att marknaden är dum och de vet de ju”.

Tio månader senare, efter det smutsigaste mest utflippade drevet i mannaminne faller Juholt, övergiven efter att partiledningen med Sven-Erik Österberg i spetsen kickat ut honom till rovdjuren. Och det var absurt nog LO:s ordförande, Wanja Lundby-Wedin, som höll i yxan mot den mest radikale partiledaren på decennier.

I Fredrik Lobergs gedigna hantverk Utmanaren får vi följa ett kronologiskt förlopp där kommentarer från Juholt själv, kollegor vänner och motståndare för berättelsen framåt mot stupet. Vi möter den unge SSU:aren, uppvuxen i Oskarshamn, som oväntat efter ett helt liv i partiets tjänst hamnar på toppen men utan något nätverk bland partiets ledarskikt eller Stockholms prestigejournalister.

Utmanaren är mer vitbok än någon j’acusse men utan någon ambition att gräva sig bakom huvudpersonernas versioner med egen analys eller tolkning. Det är tacksamt att Loberg påminner oss om hur SVT för första och enda gången väljer att stämpla en partiledare för ”lögnare” fast Juholt använt korrekta uppgifter om lönedumpning i sitt Almedalstal 2011. Minnesvärt är också Expressens tidiga hets mot Juholt, för att denne bar ett piratkopierat bälte. Men samtidigt som Loberg låter oss förstå vad som hände kvarstår frågan: Varför? 

Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att tänka att det var partihögern/intressen som värnar kapitalets vinst i välfärden som tillsammans med de borgerliga ekonomi- och samhällsjournalisterna i riksmedia knäckte Juholt. Det räcker med att mixa politiskt egenintresse med medielogik för att en kedjereaktion ska accelerera. Men hur kunde det gå så lätt och hur kan en partiledare vara så skyddslös? Till skillnad från Göran Persson som också i början mobbades av Sahlingänget stod han helt ensam.

Socialdemokraterna hade 35 procent i väljarstöd när Aftonbladet drog i gång stordrevet mot Juholt med den felaktiga anklagelsen att han hade brutit mot riksdagens ersättningsregler för dubbelboende. Juholt saknade en kompetent stab som tog reda på att riksdagen inte hade några ”glasklara regler”. Ingen stoppade hans idiotiska impuls att hålla presskonferens och masochistiskt be om ursäkt för ett brott han inte begått.

Juholts grodor var varken fler eller värre än exempelvis Reinfeldts och hade han bara haft en tusendel av Bildts teflon hade han stillat stormarna. I stället lade han sig ner, bad alla bita honom i strupen under förevändning att han förtjänat det. Därmed var loppet kört.

Och Juholt beskriver själv den tre månader långa förlåt-mig-turnén runt om i landet som ett gigantiskt misstag; när han lämnade Stockholm tappade han kontrollen över partiledningen. När drevet går som värst kryper han och sambon på golvet i en nedsläckt lägenhet för att undgå journalistmobben som slagit läger utanför fönstren.

Att kuppen mot Juholt lyckades kan också förklaras med att klassintresset aldrig ljuger. Att exempelvis Liza Marklund kunde kalla Juholt för ”Åsa-Nisse” beror på vad jag kallar klassism, det vill säga diskriminering på grund av klass. Juholts utseende och utstrålning väckte ett primitivt förakt och gjorde att eliten upplevde sina egna mobbingsimpulser som legitima.

Till slut släppte alla spärrar och till och med Studio 1:s Jörgen Hvitfeldt hetsar via Twitter Juholt att avgå. I samma program satt Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och sa att det var ”synd om karln”, att Juholt väl ändå måste fatta att han borde avgå.

Mot bakgrund av Juholts 305 dagar föreslår jag att alla journalister börjar åsiktsdeklarera på nätet. Var står de i frågor som rör Rut, skatter, vinst i välfärd, EMU, avregleringar ... Vilka politiker umgås de med och vilka känner de?

Medieskandalen Juholt har än en gång visat att public service – både teve och radio – i objektivitetens namn måste överge idén med expertkommentatorer och i stället anlita profilerade höger/vänster-debattörer i nyhetssammanhang. Det är absurt att exempelvis Margit Silbertein, Mats Knutson, KG Bergström, Inger Arenander med uppenbar borgerlig agenda eller oförmåga att tänka bortom den, kommenterar politik under neutral flagg. Samhällsjournalisterna/kommentatorerna sänkte inte bara Juholt. De underminerar också vårt demokratiska samhälle. 

FAKTA

SAKPROSA Håkan Juholt – Utmanaren

Fredrik Loberg

ETC Förlag