Desperat hyllning till DN:s kultursida

150 år av folkbildande och skenfäktande redaktörer

Olof Lagercrantz, kulturchef på Dagens Nyheter 1951 - 1975. Foto: Scanpix
Olof Lagercrantz, kulturchef på Dagens Nyheter 1951 - 1975. Foto: Scanpix
BOKRECENSIONER
Uppifrån: Vult von Steijern, Herbert Tingsten, Arne Ruth och Björn Wiman.
Uppifrån: Vult von Steijern, Herbert Tingsten, Arne Ruth och Björn Wiman.

Ordet ödesdigert tränger sig på när Åke Lundqvists bok om Dagens Nyheters kultursida kommer ut samtidigt som Svenska Dagbladets kulturredaktion och bilaga skärs ned. SvD:s fall sker från hög höjd. DN, det visar Lundqvist vare sig han vill eller inte, har i stället sakta men säkert de senaste 20 åren glidit ned från den utsiktspunkt som under 50- och 60 talen var landets högsta kultur- och opinionsutsikt.

Möjligen är Åke Lundqvists snabbspolning genom 150 års kultursidor i DN den sista boken som kommer att skrivas om denna ännu levande verksamhet. Framtida historieskrivningar blir rekviem, dödsmässor över en tid när det offentliga rummet inte gick att skilja från det tryckta ordet.

Dagstidningens fokusering på nuet gör att den samtidigt präglas av ett slags godartad historielöshet. När väl artikeln, recensionen eller åsiktsyttringen har tryckts, så blir den ett slags allmän egendom. Var en debatt inleds glöms gärna bort, den kan börja i DN och sedan tas över av Aftonbladet eller SVT. Just detta är kultursidans styrka, att ge utrymme åt en röst, som strax blir ett samtal där vem som egentligen sade vad först är sekundärt i förhållande till att själva samtalet förs.

De sociala medier som i dag av många betraktas som en möjlig arvtagare till kultursidans funktion har en annan mekanik. Dels exkluderar de gärna de som kanske allra mest skulle behöva lyssna till samtalet, dels är de arenorna (än så länge) en smula slumpartade och saknar (än så länge) den verkningsgrad som en kultursida kan ha, och en gång hade.

För hur har det då sett ut med DN:s kultursida sedan tidningen kom ut med sitt första nummer 1864? Ja, de första decennierna fanns det inte mycket till kultursida. DN startade som en tidning för folket, med lägre pris än konkurrenterna och med artiklar som riktade sig till de samhällsskikt som egentligen inte hade råd med en tidning. De kulturnotiser som spreds ut över de sexspaltiga, fyra sidorna i fullformat, var sällan mer än just notiser, även om de kunde vara skrivna av en Strindberg eller Levertin. Teatern var den genre som fick mest uppmärksamhet, eftersom teatervärlden under denna tid bestod av lustspel och lättare dramatik med musikinslag.

Efter Rudolf Wall, den förste som höll i redaktionstrådarna och var angelägen om ett folkligt tilltal, kom Fredrik Vult von Steijern, som hade Wagner och Goethe som husgudar. Under hela 1900-talet ser vi detta slags pendelrörelse. Efter högkultur kommer lågkultur. Om 50-talet har en omfattande litteraturbevakning i kombination med långa, politiska meningsutbyten (Tingsten), och 60-talet radikaliseras politiskt och estetiskt under Olof Lagercrantz ledarskap, så blir DN under 80-talet med Arne Ruth som kulturchef både mer politiskt liberal och en plats för en mer akademiskt färgad kritik. Men den alltmer populärkulturellt inriktade kultursidan från och med det sena 90-talet har, till skillnad från på Walls tid, inte gått hand i hand med politisk radikalism. Snarare tvärtom. Säga vad man vill om populärkulturen, men så som den bevakas (inte bara i DN), tjänar den samtidigt kommersiella intressen. Och även om ekonomin nästan alltid har varit en stötesten, så har det blivit etter värre sedan ägarna börjat sälja ut sitt publicistiska ansvar. Då kan det kvitta om ägarna heter Bonniers eller Schibsted. Det är väl ingen överraskning att aktieägare inte är särskilt intresserade av en offentlig, fristående arena, som inte tvekar att uppmärksamma sådant aktieägare ogärna vill ska komma till offentlig kännedom.

Lundqvists framställning är länge både roande och lärorik, tack vare de många citaten, de snabba utblickarna om vad för slags samhälle som fanns utanför redaktionen och ett slags nostalgisk stolthet över forna tiders skribenter. Men när han kommer in på de ännu levande och verksamma och recenserar de som skriver som flitigast i dagens DN kulturdel, då händer något obehagligt.

Här hyllas kulturjournalisterna som vore de hemvändande idrottsmän, för att de anpassat sig, eller passar in i dagens spelregler. Det vidlåder en desperation i den panegyriken. Björn Wiman och kompani framstår som ett slags pennfäktande hjältar, experter på undanmanövrer från eller taktiska allianser med hotande flanker från ekonomiskt och digitalt håll. Men vad hände med de som tog sin laptop och gick? De som valde att inte längre vara med i denna skenfäktning? Där finns en historia som blott glimtvis skymtar i Lundqvists framställning, en historia som rymmer en allt växande skara. Också den historien är ödesdiger.

FAKTA

PROSA Kultur- sidan

– Kulturjourna- listiken i Dagens Nyheter 1864–2012

Åke Lundqvist

Albert Bonniers förlag