J K Rowlings sågade vuxenbok – en förbannelse över Cameron

Harry Potter-författaren blottar vardagskonflikter i det brittiska klassamhället

Inget trolleri längre  J K Rowling har skrivit en roman om kommunal förvaltning.
Inget trolleri längre J K Rowling har skrivit en roman om kommunal förvaltning.
BOKRECENSIONER

Vad skulle du göra om du var världens mest sålda författare och miljontals tweenies utklädda till trollkarlar väntade vid dina fötter, redo att dricka varje ord du yttrar som vore det vatten i öknen?

Säg att du dessutom hade 2,5 miljoner förbeställda exemplar av din nya bok och samtliga litteraturkritikers odelade uppmärksamhet?

Svaret är ganska givet: Skriva en roman om kommunal förvaltning.

Jag måste erkänna att jag älskar JK Rowlings senaste drag.

Av samma skäl som jag hyser en oerhörd respekt för Jan Guillou. När man väl trummat ihop en stor skara läsare genom att skriva äventyrsböcker så ska man passa på att undervisa dem i sånt man tycker är viktigt. Varför inte politik? Och i The casual vacancy, hennes första ”vuxenbok” efter 15 år med Harry Potter pekar J K Rowling med en pekpinne lika stor som Gandalfs ut förutsättningarna för framgångsrikt socialt arbete i den decentraliserade brittiska statsförvaltningen.

JK Rowling har helt enkelt bestämt sig för att skriva en tråkig roman.

Och hon vill inte att det ska undgå någon. Istället för att strössla med visdomar av Montaigne eller George Bernard Shaw (som vanliga dödliga författare brukar göra när de vill imponera på sina läsare) så inleder Rowling sina kapitel med citat ur boken Local council administration (sjunde upplagan).

Den socialt engagerade kommunpolitikern Barry Fairbrother dör, plötsligt, av ett brustet blodkärl i hjärnan. Han faller till marken på golfklubbens parkering invid sin skrikande hustru, Mary.

Långsamt får vi följa hur ryktet om hans bortgång sprider sig över den lilla staden Pagford – den typ av idylliska samhälle vi så väl känner igen från brittiska tv-serier som Morden i Midsomer.

Men här finns också The Fields. Det brittiska klassamhällets baksida. Den allmännyttiga slum där Barry växte upp och hade ett livslångt engagemang i. Nu när han gått bort uppstår, vad den ständigt konspirerande Shirley Mollisson kallar en ”casual vacancy”. En tillfällig vakans. Frågan är vem som ska ersätta honom och om denne fortsätter ta ansvar för The Fields och metadonkliniken Bellchapel? Hennes son – Miles?

Romanen bärs fram på skvallrets vågor, intrigerna är komplexa, romanen månghövdad och Rowling verkar förtjust över att äntligen få skriva om tonåringar som säger ”fuck”, har självskadebeteenden och vars enda chans till ett bättre liv är att bli gravida.

Allra mest rider den på plågorna som drabbar Krystal Weedon – romanens tragiska hjältinna, som tack vare Fairbrother fick ett uns av självkänsla mitt i sin dagliga kamp mot moderns missbruk.

The Casual Vacancy har hatats i brittisk press. Inte bara för att den är alldeles för långsam och har ett persongalleri som skulle räckt till tre säsonger brittiskt tv-drama. Nej, det är för att Rowling valt att skildra klassamhällets frontavsnitt.

Det här handlar inte om hopplösheten och den totala isoleringen i Londons council estates. Inte heller om världsfrånvändheten i en liten rosendränkt by i Sussex där varje familj har en egen Land Rover. Thecasual vacancy spräcker den brittiska illusionen om klassamhället som två parallella, ”skilda världar” som aldrig kommunicerar, förutom i serveringsgången på Downton Abbey.

I stället visar den på just de dagliga konflikterna. Hur dessa människors liv är sammanvävda. Nära, nära. Ett brustet blodkärl på golfklubbens parkering kan få ohyggliga konsekvenser. Och framförallt handlar det om hur ett samhälle där underklassens möjligheter bygger på att en inskränkt medelklass frivilligt ska dela med sig av sina privilegier, aldrig kommer att förändras. Det leder ofrånkomligen till att mindre bemedlade människor dör i förtid. Vilket de gör i The casual vacancy. Av lite olika anledningar.

Det har varit plågsamt för en del brittiska kritiker att läsa de 500 moraliserande och ganska pratiga sidorna. Daily Mail kallar romanen för ”socialistisk propaganda.

Det är så klart rent struntprat. Men den är en vredgad Cruciatusförbannelse över David Camerons idé om ”Big society”.

FAKTA

PROSA The casual vacancy

J K Rowling

Little brown