Monarki i mässingen

Camilla Henemarks skvallerbok är tung maktkritik

BOKRECENSIONER
Kung  Carl XVI Gustaf
Kung Carl XVI Gustaf

Camilla Henemark har återvänt till rampljuset med ett enda spelkort: hon har, med egen formulering i P1 Morgon, ”knullat med kungen”. Ett historiskt citat, inte som praktik utan som unik profan kraft mot allt vi fortfarande tvingas låtsas hålla heligt – vår monarks upphöjda ställning.

Som läsare måste vi ställa oss frågan om var gränsen går mellan allmänintresse, politisk mission, sanningsanspråk, underhållning, förlagens lönsamhetskrav, författarens uppmärksamhetsbehov och människors rättmätiga krav på integritet? Eller är det problemet för alltid förbisprunget av intimsfärens och cyberrymdens expansion som gjort privatliv till offentlig underhållning och skvallret storskaligt?

En författare som vill få bifall för övergreppet att lämna ut namngivna/identifierbara personer brukar legitimera sitt projekt med en underdogposition eftersom ärendet då automatiskt blir politiskt, det vill säga en samhällsfråga. I Myggor och tigrar kunde Maja Lundgren utlämna de män som avvisat henne sexuellt och nekat henne en relation, i namn av underifrånfeminism. Detta trots att hennes klassbakgrund gav en självklar hemmarätt till kultursidorna och en röst i offentligheten.

Vi tenderar att alltid hålla på den svagare, därför är det tillåtet för kvinnor som Carina Rydberg, Maria Sveland, och Nina Lekander att lämna ut sin omgivning då kvinnan som det alternativa könet  alltid befinner sig i underläge. Det krävs inte av Karl Ove Knausgård eller Lars Norén att motivera sitt hänsynslösa utlämnande – som män behöver de inte bli ursäktade, bekräftade eller triumfera som kvinnliga författare. De behöver bara hänvisa till sin sanning.

Henemark saknar dock egentlig vilja att erövra någon definitionsmakt, men hennes biografi blir ändå politik. Skitsnack och skvaller, precis som religion, måste vara en privatangelägenhet för att samhället ska hålla en hög civilisatorisk nivå. Om offentligheten fylls av privatliv så följer samtidigt privatlivsnormer. Människor med stor definitionsmakt har i dag den oändliga cyberrymden eller stora förlag till förfogande att utlämna/utesluta människor och döma rätt och fel. Tidigare fanns såna tribunaler bara i den lilla bekantskapskretsen.

När det intima blir offentligt tränger det också bort långt viktigare information om dem som har den verkliga makten – dem som vi verkligen borde snacka skit om. Men någonstans uppe på hierarkistegen övergår kändisskvaller till att bli maktkritik och Camilla har faktiskt knullat med kungen.

Enligt Henemark är kungen som vilken medelålders man som helst, ett påstående som förstås är både rätt och fel och själva grunden till monarkins omöjlighet. Kungen innehar sin samhällsposition och privilegier endast på grund av sina föräldrars samlag. Som sig själv representerar han vår identitet, traditioner och historia.

Samtidigt utgör han och hans familj paradoxalt nog en subversiv kraft gentemot vårt samhällsskick, demokratin: de normerar, lägger ribban, legitimerar vårt beteende, fjäsk och hyckel gentemot dem som har mer pengar, finare titlar, högre status/börd och därför inte behöver lyda under demokratins jämlikhetsideal. Henemarks information om kungen förvandlas därför till maktkritik av det enkla skälet att hon visar att ingen kan förtjäna en sådan plats i hierarkin. Att den officiella bild av monarkin, som är kungens enda jobb att upprätthålla och hans enda berättigande, helt enkelt inte är sann – kungen är naken.

Hovreportrarnas och redaktionschefernas förmoderna fjäskande inför kungahuset innebär därför att de av rent kommersiella skäl upprätthåller en antidemokratisk institution, alltså agerar mot demokratin.

Ett exempel i genren privatlivsspekulation under kryperiets täckmantel är Expressens hovreporter Johan T Lindwall. I sin självförhärligande bok Victoria låter han förstå att kronprinssessans tidigare ätstörningar och psykiska ohälsa berodde på att hon inte kunde lita på vilka som var henne riktiga vänner – det fanns nämligen dem som lämnade ut henne till pressen. Samtidigt har Lindwall byggt hela sin karriär på att hävda att han har så kallade ”små spioner” inom kretsen kring Victoria och hennes familj som oavbrutet läcker information exklusivt till honom.

Om det skrytet verkligen stämmer så är Lindwall faktiskt ett hot mot Victorias liv eftersom anorexi är en dödlig sjukdom med hög risk för återfall. Den skenheliga beräknande hovjournalistiken är långt mer anstötlig än informationen i Adjö det ljuva livet och Den motvillige monarken. Så länge monarkin består måste vi, som apanagebetalare, veta hur han sköter sig på jobbet. 

FAKTA

SAKPROSA  Adjö det ljuva livet

Camilla Henemark med Carina Nunstedt

Forum