Försvaret faller på eget grepp

Kungabok fångar ofrivilligt monarkins paradox

BOKRECENSIONER

De senaste två åren har troligen varit svåra för kungafamiljen och deras vänner. Thomas Sjöbergs, Deanne Rauschers och Tove Meyers bok Den motvillige monarken (Lind & Co)kom ut under hösten 2010 och sedan rullades en bombmatta ut av böcker och tidningsartiklar med fokus på ”kaffeflickor” och den lokala gangstervärlden.

I dagarna utkom ett svar, med den förpliktande titeln Från en säker källa … Sanningen om kungaskandalen, skriven av historieprofessorn Dick Harrison och Desirée A Schein. Varningsklockorna ringer högt när både skandal och sanning förekommer samtidigt. Är det själva basen för skandalen eller är det dess utbredning som ska avtäckas?

Både och visar det sig. Och det är mycket som ska rymmas på de knappt tvåhundra sidorna. Jag läser Flashbacktrådar korsvis med boken. Likheten är slående, bara något färre svordomar och förolämpningar i bokform. Större delen av det källkritiska och faktagranskande innehållet finns redan i forumet. Liksom hatet mot Deanne Rauscher. Ett hat som bubblar upp även i denna bok. Misskreditering är metoden och det mesta handlar om begreppet trovärdig källa och trovärdiga författare – även om det också finns helt habil källkritik.

Det är lovvärt att granska andra författares och journalisters metoder. Men Från en säker källa… arbetar så ohederligt att den faller på sitt eget grepp. Det mest bisarra är författarnas oförmåga att sovra, skilja viktigt från oviktigt. Nu har Dick Harrison försökt stoppa boken, eftersom han inte gillar lanseringen. Hans stora misstag var att ens medverka.

Källgranskningen gör tydligt att kungens närvaro på Mille Markovics Club Power, på porrklubb i Atlanta och på dito ställe i Bratislava inte kan bevisas på det sätt som gjordes i Den motvillige monarken. Men det kullkastar knappast hela berättelsen om kungen och hans vänner.

Festfixarna är kvar, det sköna gänget kompisar är kvar, affären med Camilla Henemark likaså. Liksom familjens förflutna i nära samklang med ­Nazityskland. Anders Lettström är också kvar, kompisen som i efterdyningarna av Den motvillige monarken av rädsla för eventuella bildbevis ville köpa Mille Markovics tystnad. Detta är kanske det mest graverande i hela historien.

I bokens andra del försöker författarna placera in både skandaler, monarki och medier i ett historiskt sammanhang. I ett kapitel som lånat rubrik från en artikel på denna kultursida, ”Nassarna på slottet”, går författarna till storms mot det de ser som ett problem i granskning/skandaliserande av kungafamiljen: överdrivandet av de nazistiska rötterna. De sägs vara inte så många och dessutom uppvägas av antinazister. Granskningen är dessutom orättvis, eftersom ”arvsynden hör Gamla testamentet till, inte nutiden”.

Avsnittet är typiskt för skriften. Dels det tendentiösa, där all kritik mot monarki och kungahus tonas ned. Dels en analys som bygger på uppfattningen om ett samhälle utan reella maktstrukturer. Det är ju inte ”arvsynden” som är i fokus i granskningarna, det är friläggandet av nazistiska värderingar i den svenska överklassen under 1900-talets första hälft.

På så sätt fångar boken, kanske ofrivilligt, monarkins paradox. Frånvaro av synlig makt tillsammans med särbehandling. Kungen och drottningen uppfattas av författarna omväxlande som privatpersoner, omväxlande som kungligheter värda särskild vördnad. Undersåtligheten, som Vilhelm Moberg skrev om, är levande.

Kungarollen har anpassats till demokratin genom att bli en symbolisk och moralisk överhöghet. Därför är det ingen överraskning att skandalen till slut briserade. När det sista privilegiet, den höga moralen, visar sig låg.

FAKTA

SAKPROSA  Från en säker källa … Sanningen om kunga­skandalen

Dick Harrison & Desirée A Schein

Ica bokförlag