Aftonbladet
Dagens namn: Ludvig, Love
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

BDSM-lek med läsarna

Med rep, gummiboll och språk väcker romanen min lust

BDSM är en sexuell praktik och en subkultur vars förråd av rekvisita redan blivit flitigt länsat av modeskapare, filmregissörer och popartister.

Nu har turen kommit till författare.

Lyra Ekström Lindbäck debuterar med metaromanen ”Tillhör Lyra Ekström Lindbäck” och lånar dramaturgin från en BDSM-session.

Texten börjar med att den dominanta parten, författaren, likt en Orpheus hämtar sin undergivna Eurydike ur ett gyttjigt helvete av oförstående ytliga läsare som slukar böcker i jakt på bekräftelse och underhållning. Men den unga, späda Eurydike är utvald för en högre uppgift. Genom tålmodig fostran som innehåller lika delar omtanke och tvång, upphöjelse och förnedring ska hon bli den perfekta läsaren, den som gör författarens vilja till sin egen, som låter sig besegras, vidgas och penetreras av författarens budskap och språk.

 

Författaren använder sig av rep, kniv och gummiboll, av perceptionsberövande och verbal förnedring. Gummibollen ska givetvis hindra läsaren från att tala själv, det är knappast hennes uppgift. Hon ska lyssna, ta emot, öppna sig. På andra sidan av underkastelsen väntar nämligen en belöning. Friheten. Frihet från den förlamande självkontrollen, från skam och rädsla. Frihet till ett sannare liv.

Det är vad litteraturen lockar med – ett naket möte med sig själv. Allt annat som är mindre än detta är lögn och ludd och gyttja.

Konsten har alltid nallat ur BDSM:s garderob – men samtidigt kan det vara värt att nämna att subkulturen BDSM också lånar.

Sin egen rekvisita hämtar man ur den normativitet som finns i samhället. Man leker med överdrivna könsroller och verklig brist på jämlikhet, man vrider och vänder på befintliga maktförskjutningar. Just den leken saknar jag i Ekström Lindbäcks roman.

Ekström Lindbäck har det litterära modet att locka med en avgrund, ett eget brännmärke.

Visst tycker jag om hennes storslagna anspråk på mig. Och språket i romanen väcker min lust. Men jag skulle ändå tveka inför att gå in i hennes tortyrkällare, eftersom synen hon har på den undergivna partens roll är lite gammaldags. Författarens febriga drömmar om läsarens formbarhet är just drömmar.

Läsaren är aldrig författarens objekt för uppfostran, hon går in i texten med sin egen kropp, på eget bevåg, av egen lust. Författaren kan beröva mig min makt och min kontroll, men aldrig mitt ansvar. Jag saknar en analys av författarens egen utsatthet, av hennes fasa inför läsarens otålighet, där hon liksom ligger bunden och ändå vägrar att ha tråkigt. Att vara undergiven är inte detsamma som att vara kravlös.

SENASTE NYTT

Visa fler