Aftonbladet
Dagens namn: Fatima, Leila
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Stora investeringar och inflation bäst för ekonomin

Så vill Paul Krugman lösa depresssioner i världen

En man demonstrerar utanför Lehman Brothers huvudkontor i New York den 15 september 2008. Det är dagen efter konkursen som blev startskottet på finanskrisen.   En man demonstrerar utanför Lehman Brothers huvudkontor i New York den 15 september 2008. Det är dagen efter konkursen som blev startskottet på finanskrisen.
Paul Krugman är nationalekonom och debattör. Han tilldelades Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne 2008.   Paul Krugman är nationalekonom och debattör. Han tilldelades Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne 2008.

Natten till den 14 september 2008 slogs en ruta ur den självgoda kapitalismen luxuösa glasveranda när Lehman Brothers meddelade att de gått i konkurs. Finanskrisen brakade loss. Under många år hade ledande ekonomer hävdat att världens ekonomier trätt in i Det stora lugnet och att inga kriser av 1929 års magnitud längre kunde inträffa. Numera fanns de subtila instrumenten för att rädda oss undan makroekonomins kriser, det hade vi självaste Ben Bernankes ord på. Trollkarlarna på Wall Street beundrades. Men så hände det. Hjärtstillestånd över hela den västliga ekonomin.

Plötsligt fick man se konservativa regeringar agera socialister för att rädda banker. Och keynesfobin, som rått sedan nittiotalet, tycktes för en kort tid bortblåst.

Frisk luft strömmade in genom den sönderslagna rutan, även om landskapet som växte fram därute var beklämmande: snabbt växande arbetslöshet, varsel, nedläggningar. Jag menar att den nyliberala avregleringsutopin dog där, den hösten. Problemet är bara att den överlevt som ett mäktigt spöke som går genom Europa och USA och nu hindrar alla de åtgärder som borde vidtas för att krisen ska kunna vändas.

Den amerikanske ekonomen Paul Krugman ser, i sin nya bok Bankrutt? 2010 som en vändpunkt: Då hade Obamas välmenande men helt otillräckliga stimulanspaket klingat ut, samtidigt som eurokrisen var i full sving, och plötsligt var det inte alls massarbetslöshet och depression som stod i fokus – utan underskotten och åter underskotten. Eurodebatten ”helleniserades”, som Krugman skriver, när Grekland blev syndabock för en kris som skulle inträffat ändå i det av enorma ekonomiska spänningar hemsökta euroområdet. Och i hans hemland hamnade allt fokus på att få ner underskotten.

Paul Krugman är inte någon socialist; han kan betecknas som vänsterliberal. Han saknar helt intresse för att koppla ekonomiska frågor till exempelvis ekologisk hållbarhet. Faktum är att han knappast ens tror att den ökande ojämlikheten i sig bidrog till finanskrisen och den depression västvärlden är kvar i. Snarare ser han det som så att den våldsamt ökande rikedomen hos den översta procenten i USA gett de rika ett extremt starkt inflytande över politik och ekonomi. Det är roligt att se att denne Nobelpristagare tycker att Occupy Wall Street-rörelsen hade rätt.

På sätt och vis är det ett slags ytlighetens manifest Krugman har skrivit. Vänstern och marxisterna, i den mån de finns, vill gärna se krisen som en strukturell kris för kapitalismen som sådan. Högern, å sin sida, tycker att problemet överallt är för mycket offentliga utgifter och underskott och bortskämda lönearbetare. Bägge ytterändarna förenas i övertygelsen om att det rör sig om riktigt djupsinniga problem.

Det verkligt vitala i Krugmans bok är därför hans envisa hävdande att hela denna djupa depression med allt det lidande den orsakar – boken är tillägnad de arbetslösa – är onödig. Själva den ekonomiska motorn är det faktiskt inget fel på. Det är bara tändningen som inte fungerar. På samma sätt beskrev läromästaren Keynes en gång trettiotalsdepressionen: Här finns inget generalfel, utan en idiotisk brist på konjunkturpolitik och ett lika idiotiskt fasthållande vid meningslösa kamrersideal.

Jag tror att Krugman retar många med det här: Att allt är mycket enklare att fixa till än vad alla allvarsamma män i kostym vanligtvis säger. Hans lösning är massiva offentliga investeringar och – inflation. Ja, Krugman är en av få ekonomer som vågar hävda det självklara att en högre inflation i sig skulle vara ytterst välgörande när den får skulder att smälta bort och låneviljan att öka. Rädslan för inflation och offentliga skulder är de vanföreställningar som driver världen mot allt värre problem. I svensk politik ser vi hur dessa vanföreställningar gör debatten futtig och feg.

De två stora partierna klamrar sig fast vid överskottsmålen och hindrar därmed de stora offentliga investeringar som är det enda som kan göra något åt massarbetslösheten. Vi har nått det fantastiska läge där Dagens Nyheters Peter Wolodarski kan utropas som ekonomiskt nästan radikal, därför att han säger att det är dumt att spara i kriser (men ifrågasätta överskottsmålen i svensk politik vågar inte Wolodarski, då skulle han kanske gå samma öde till mötes som Herbert Tingsten en gång, när han tvangs avgå från DN därför att han trodde på ATP-systemet).

Krugman förordar expansion. Och exakt där går det för oss gröna vänsterradikaler att haka på hans korståg mot dumheten: Det är dags att satsa, om så med lånade pengar, för att bygga om detta land till ett grönare och jämlikare land.

Det är enkelt. Det är bara att börja. Nyliberalismen är numera bara ett spöke, om än med oerhörd makt över såväl Magdalena Andersson som Anders Borg samt hela EU-eliten.

Krugman skriver om hur eurodebatten ”helleniserades” när Grekland blev syndabock.   Krugman skriver om hur eurodebatten ”helleniserades” när Grekland blev syndabock.
SENASTE NYTT

Visa fler