Aftonbladet
Dagens namn: Sune
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Promenadseger för Lotass

”Konungarnas tillbedjan” fängslande vandringsepos med suggestivt språk

Lotta Lotass har skrivit en bok om han med myrran. Huruvida det rör sig om Caspar, Melchior eller Balthasar är oklart, men inte heller Matteus­evangeliet ger ju besked om vem det var av de tre vise männen som frambar vilken gåva till Jesusbarnet.

Om de vise männen nu var tre vill säga. Enligt den västerländska traditionen är det så, men på annat håll har de omtalats som åtta eller tolv. Att rota bland deras påstådda reliker i Kölnerdomen i Tyskland ger förmodligen inte något tillfredsställande svar i frågan.

Hos Lotass är det lite svårt att hålla räkningen, för här är de vandrande stjärntydarna så lösliga i konturen att de skulle kunna vara en hel bunt, eller möjligen en och samma. När en andra stjärngosse sluter upp under resan till stallet i Betlehem gläder sig vår myrrabärande huvudperson över att gruppen nu består av tre personer. Tre? Kanske ingår även läsaren i skaran? En lojal och moltigande åhörare av den förstes berättelse om sina strapatser (som också innefattar en frejdig segeltur).

Skildringen är knäpp, högstämd, rytmisk, biblisk, men inte sträng. Ålderdomliga eller glömda uttryck omsluts tillitsfullt, ”oförvissnelig”, ”himlapällen”. Ofta tillstöter ord som i förstone ser ut att vara författarens eget påhitt – ”allt det som skymlar i fjärran, allt det som skillrar vid synranden” – men som ändå visar sig finnas där om man slår upp dem. Det är lite retligt.

Jag är nästan bombsäker på att berglandskapet och fästningen i bokens inledning innehåller reminiscenser av Tove Janssons skildring av observatoriet i Ensliga bergen, i Kometjakten från 1946, där ”professorerna gjorde tusentals märkliga observationer och rökte tusentals cigaretter och levde i enslighet tillsammans med stjärnorna”.

Lotass orientaliska stjärntydare och hans anhang av ”väktare” är förvisso inga rökare, men himlakropparna som inväntas i de båda böckerna bär många likheter. Hos Jansson är den röda kometens framfart lätt att läsa som en bild av Finlands utsatthet under inbördeskriget eller andra världskriget, hos Lotass tycks stjärnan låna sitt ljus från bomberna över Hiroshima och Nagasaki: ”Som stode luften i brand. Som vore skyn ett hav och stjärnan ett oerhört skepp som klöv dess vatten med sin köl och lämnade bogstrimmans svall bakom sig.”

Det går att läsa Lotta Lotass vandringsepos enkom för det vackra och suggestiva språket, men det är också en berättelse som fängslar genom sin undanglidande natur eller snarare spretighet i det lilla. På i stort sett varje sida finns något att stanna upp vid, ett märkligt klingande ord, ett litet stickspår, en fistelgång in i science fiction eller fantasy.

Mycket fäster jag mig vid att en av de vise männen kommer för sent och finner stallet övergivet. För att klara livhanken tvingas han göra sig av med ädelstenarna han bär med sig som gåva, och slutligen blir han vägarnas rov. ”Jag dröjde alltför länge. Lät mig hindras. Sålde mina gåvor och gav bort min stat.”

Passagen erinrar om den amerikanske litteraturkritikern Harold Blooms upptagenhet vid det svåröversatta ordet belated, som betyder just försenad men också ålderdomlig eller obsolet.

Meningen i obsoleta (belated) texter, menar Bloom som exemplifierar med kabbalan, är i någon mening alltid statslös och försatt på vandring, ”even as the belated jews was a wandering people.” Ord som tycks mig rätt väl beskriva det semantiska fotarbetet i Lotta Lotass hallucinatoriska resebeskrivning.

Prosa

» Konungarnas tillbedjan

Lotta Lotass

Albert Bonniers förlag

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler