Aftonbladet
Dagens namn: Vega
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Genuint och folktomt om Norrland

Po Tidholm berättar rakt, detaljrikt - och poetiskt

E45, SÖDER OM STRÖMSUND Landsvägen genom skogen, en sinnebild av Norrland.   E45, SÖDER OM STRÖMSUND Landsvägen genom skogen, en sinnebild av Norrland.
Po Tidholm. Foto: Peter Hoelstad   Po Tidholm. Foto: Peter Hoelstad


Norrland – vad f-n är det?

När jag flyttade till huvudstaden fick jag genast det luddiga epitetet ”norrlänning” efter att ha varit Kalixbo eller möjligtvis norrbottning.

Norrland är mer än halva Sverige, som Po Tidholm mycket riktigt påpekar i sin essä- och reportagesamling med just namnet Norrland och vars texter tidigare publicerats, 1996-2012, i ett antal medier som Dagens Nyheter och radio och på denna sida.

Det är ingen lätt uppgift Po Tidholm tagit sig an. Inte bara omfångsmässigt, vi talar om många olika landskap, kynnen och kulturer. Det är dessutom ett infekterat ämne. Något som också blir synligt i boken, där Tidholm blir ifrågasatt men också hotad rent fysiskt. För vad är han ute efter? – frågar den jämtländske vykortsproducenten Lars Viklund. Som genast får motfrågan: Var det bättre förr?

I Tidholmsk anda måste man i många stycken svara ja. Här vilar en gravallvarlig vilsenhet inför den rådande utveckling med en landsända som utarmas. Och plundras på sina naturtillgångar. Norrland står för 40 procent av landets el och 80 procent av Europas malmproduktion. Samtidigt som folket utmålas som bidragsberoende och tärande. Det rimmar illa.

Tidholm skriver om norrländskt traditionella ämnen som älven, skogen, flottningen, vargen, laxfisket men också om kraftverken, Assi och jägarna. Liksom timmerbilarna som regelbundet svischar förbi så att fönsterrutorna skallrar. Om den natur vi alla kan älska.

Det är folktomt. Framför allt i bokens första del. Det är som att köra på landsvägen därhemma. Skog, skog, skog. Och så plötsligt en by, några hus. Glesbygd. Det norrländska folkhemmet som fått Tidholm att lämna den stora skökan Stockholm. Platsen för det genuina. Fritt från bullshit och floskler.

Och samtidigt också det där andra: sossarna som blivit grymtande nassar som trängs utanför Söderhamns socialkontor med de krigsskadade irakierna. Och som representerar allt det där som får det att vända sig i magen på en. Som fick en att lämna det glömda landet. Inskränktheten. Det obildade, trångsynta och ack så bittra. Levnadsöden som ändades med älgstudsaren efter hot om skilsmässa, för mycket sprit och arbetslöshet. Ögonblicksbilder som Tidholm fångat och som i samma andetag öppnar något mycket större: ett samhälle satt i förfall.

Allt är dock inte domedagsberättelser. Här finns även några framgångssagor som den om hamburgerkedjan Max, Edsbyns bandy, dalahästen och förstås Luleås stolthet: Mattias Alkberg. Anarkisten, poeten och musikern som behållit sin särart och som trots den norrländska snålblåsten äntligen rönt den framgång han så väl förtjänar. I mitt tycke ett av bokens bästa reportage.

Tidholm berättar rakt och detaljrikt, ofta faktaspäckat med utblickar långt utanför landets gränser. Men lika ofta poetiskt, nästan drömskt och med en kvardröjande känsla av melankoli och hopplöshet.

Jag är tveksam om Po Tidholms bok lyckas skrämma upp den opinion som han önskar men säkert är att han gjort en storartad insats (bara tanken på alla mil han tillryggalagt) och förhoppningsvis kan boken bidra till en mer nyanserad bild av det som kallas Norrland.

Maria Nyström

Boken recenseras av Maria Nyström, kulturredaktör vid UNT,

eftersom Po Tidholm är medarbetare i Aftonbladet Kultur

 

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet