Aftonbladet
Dagens namn: Markus
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Själfull pendling mellan öst och väst

Personligt starkt och stämningsfullt tidsdokument av Emine Sevgi Özdamar

Emine Sevgi Özdamar skildrar i sin själv-biografi tiden hon arbetade med teater i Berlin.   Emine Sevgi Özdamar skildrar i sin själv-biografi tiden hon arbetade med teater i Berlin.

Vissa saker ändras visst aldrig.

Redan i mitten av 70-talet var Berlin fullt av hundskit.

Precis som nu gillade berlinarna att solbada nakna, och även om andra världskriget låg närmare som referenspunkt, så finns det där i dag också.

I sin självbiografiska roman Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden skildrar den turkisk-tyska skådespelaren, teaterregissören och författaren Emine Sevgi Özdamar sina två första år i Berlin. Med tre månaders uppehållstillstånd åt gången pendlar hon mellan väst och öst, där hon praktiserar på legendariska teatern Volksbühne.

Skillnaderna i den delade staden ter sig små och muren tycks ganska perforerad. I alla fall för pendlaren Emine. Özdamar är lite extra förtjust i de östtyska kvinnorna, som den roliga, kaxiga Gaby som hojtar åt avlyssnarna när hon pratar i telefon.

Annars är författarens liv i öst liktydigt med teaterarbete – livfullt skildrat med teckningar och dignande av kända namn – och i väst mest med att bo.

Hon har kommit till Berlin för att lära sig allt om Brecht, ambitionen styr, vilket inte hindrar att världen utanför sipprar in. Boken är ett intensivt flöde av intryck silade genom drömmar och längtan, både till framtiden och till det Istanbul hon har lämnat bakom sig.

Scenen där författaren anländer till ett kollektiv i Wedding, Västberlin, tjugonio år gammal 1976, är ett exempel på den doftande närvarokänslan. De sju som bor i den gamla fabrikslokalen äter en sen frukost. Äggskal, brödsmulor och tobaksflagor flyger runt bordet under en lång diskussion: ”Vi försöker förbättra världen, men vi är bara borgarbrackor som vill göra revolution”.

Medan de snackar diskar Özdamar – en ganska typisk bild för hennes position som iakttagare. Som tidsmarkörer i boken använder hon tidningsrubriker, under den tyska hösten 1977 ofta om RAF och terrorismen, men själv kommenterar hon dem aldrig. Hon kämpar med andra saker.

En ohjälplig känsla av ensamhet, till exempel. Trots att teaterfolket och kollektivgänget är varma och välkomnande, präglas författaren av tillvaron hon lämnat i Istanbul. Hon har valt att resa sin väg sedan effekterna av 1971 års militärkupp blivit kännbara i själen.

Dagboksanteckningarna som utgör större delen av boken andas en vilja att vara i nuet, som bidrar till textens driv.

Ibland drar stilen lite åt ett slags flanörsprosa, där ”en halt gammal hora” reduceras till bakgrundsfärg för vår själfulla hjältinnas livsberättelse.

Men det är en randanmärkning. Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden är ett personligt, starkt stämningsfullt tidsdokument att slukas upp av.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet