Från sövande till brännande

Ovissheten poängen i Merethe Lindströms roman ”Saknade”

Fjällar En mellanbok av norska Merethe Lindström  (född 1963), sticker ut en tunn bokvår som denna.
Fjällar En mellanbok av norska Merethe Lindström (född 1963), sticker ut en tunn bokvår som denna.
BOKRECENSIONER

Vad är det med ”det försvunna barnet” som litterärt motiv som får så många författare att lystra? Senast var det Jonas Brun i den sorgmättade uppväxtskildringen Skuggland. Kanske för att tomrummet efter barnet – som på mystiska vägar kommit bort – förstärker och uppförstorar medelklassens samtidsångest bestående av oro, skuld, bortträngningar, förlamning, ja en genomgripande känsla av tomhet.

Motivet är som gjort för norska Merethe Lindström, som vann Nordiska rådets litteraturpris för sin fantastiska roman Dagar i tystnadens historia. Med den blev hon efter många romaner och novellsamlingar äntligen översatt till svenska.

Nu kommer hennes andra roman i svensk översättning och Lindström känns igen redan från början med sina ensliga karaktärer och sömngångarstämningar. Berättarjaget är en barnpsykolog på en skola som blir indragen i ett lokalt drama när en flicka gått upp i rök vid en fjällutflykt med skolklassen. Föräldrarnas vanmakt aktualiserar barnpsykologens eget livs tragedi som ensamstående mor till en dotter som försvunnit in i drogdimman. ”Varför?” är frågan som hänger i luften. 

Merethe Lindström fogar ihop raka, nakna alldeles färglösa meningar för att skapa monotoni, känslan av ”vaken sömn”. Stilen påminner en del om Magnus Dahlströms icke insmickrande prosa med sin existentiella gråhet, fördröjda rörelser och dolda hot i en tillvaro som när som helst kan gå i bitar.

Skillnaden är att i Dahlströms värld är all kärlek förbi, om den ens funnits, medan det i Lindströms roman finns varma stråk. Ett slags hopp. 

Det måste vara ett helsike att skriva romanen efter ett utnämnt mästerverk. Berättelsen känns ansträngd med barnteckningar hit och dit som ska röja svaret på gåtan. Barn med olika grader av kontaktlöshet med omvärlden visas fram. Någon med autism. En annan traumatiserad. En tredje föredrar att gå för sig själv och tänka, framför att busa. Kanske är det författarens kritik av en genomterapeutad och diagnosfixerad värld. För varför är ensamhet så farligt?

Det blir mycket segt prat om tecken och ordlöshet och språket som inte når ut. Men så tar sig berättelsen med besked, blir otäckt intensiv. Psykologens minne av ett julfirande i ett varuhus, uppspelta småbarn, lilla dottern som försvinner, är borta länge, återfinns i vintermörkret utanför varuhuset. Ritar sedan teckningar av en man, en stuga.

Det slår mig att den svenska titeln Saknade – i Urban Anderssons översättning – är mycket bättre än den norska Barnejegeren. Saknade avslöjar inget, vilket passar Merethe Lindström. Hon fjällar nämligen inte sin fisk, hon utmanar läsarens rastlöshet genom att varsamt plocka varje fjäll för sig.

Ovissheten är själva poängen, när det bränner till blir effekten stark. Ungefär som när en människa med stenansikte plötsligt ler.

Merethe Lindströms roman må vara, med hennes mått mätt, en mellanbok, men den står ut rejält i en hittills tunn bokvår.

FAKTA

PROSA  Saknade

Merethe Lindström

Översättning Urban Andersson

Weyler