Lysholm - mest hemma i det förflutna

Per Wästbergs bok om kollegan ett lovtal till en litterär särling

udda profil Gustaf Adolf Lysholm 1956. Doldisförfattaren som avskydde det moderna porträtteras pricksäkert av kollegan Per Wästberg.
Foto: SCANPIX
udda profil Gustaf Adolf Lysholm 1956. Doldisförfattaren som avskydde det moderna porträtteras pricksäkert av kollegan Per Wästberg.
BOKRECENSIONER
Per Wästberg (född 1933), författare.
Foto: CAROLINE ANDERSSON
Per Wästberg (född 1933), författare.

Gustaf Adolf Lysholm (1909–1989) har äntligen fått sin levnadsteckning av rätt person: Per Wästberg. De delade miljö – Östermalm i Stockholm – med ett par decenniers förskjutning. De umgicks en del, och anteckningar har bevarats från somliga samtal. Breven av Lysholms hand är få, men till hans förläggare Gerard Bonnier finns en lika rolig som hjärtskärande svit. Efterlämnade papper har förskingrats. De kanske inte ens fanns?

Lysholm avsatte få spår i offentligheten utöver sina femton böcker under 20 år. Han försörjde sig som servitör. Han var en särling i livet och i litteraturen, en nostalgiker och drömmare som ganska sällan mötte förstående kritik. Han bebodde en mytologiserad stad från ungdomens 20- och 30-tal, en stad som han redan då uppfattade som indragen i ett långsamt och tragiskt förfall. Han var, som Wästberg säger, svensk mästare i verklighetsflykt. Han avskydde det moderna. I brev till Gerard Bonnier 1953 ger han en förteckning över företeelser han ogillar. Hela listan:

”Modärna restauranger, skönhetstävlingar, hattparader, Gala-Petrar, espressfotografer, cocktailparties, högvaktsvrål, televisionsapparater [redan 1953!], sopnedkast, tredimensionell film [redan då!], mannekänguppvisningar, 100-årsjubileer, Kid-krönikor [Kid Severin i Expressen], kulturredaktörer med flåspatos (Lagercrantz), poeter som höjer varandra till skyarna, rasförföljelser, plastik­operationer, bolagsdirektörer som arbetar tjugo timmar per dygn, socialdemokratiska pampar, jakter på homosexuella och andra minoritetsgrupper, statligt förtryck, sovsäckar, tunnelbanor, pietetslösa rivningar av gamla hus (Sergelhuset), kontrollörer av allsköns slag, flyguppvisningar, grönköpingsmässiga efterapningar av allt amerikanskt, existentialister, mjölkbarer, lamellhus, punkthus, radhus, elefanthus, Bo Strömstedts lyrikrecensioner i Expressen, crazy-revyer, samvetslösa politiker, hyckleri, pöbelvälde, etc.”

Jag är väl oense med honom på en del punkter, men listan är förbluffande tillämpbar också 60 år senare. Den är inte bara kverulantisk utan ett uttryck för respekt inför det förflutnas världar. Den respekten har jag lätt att dela.

Den absolut enda samtida fråga han tog ställning i var bättre villkor för homosexuella. Han var lika tidigt ute som Bengt Martin och Knut Lagrup med att skriva om – sparsamt dock – sitt liv som bög. Han ger goda bilder av gaylivet i Stockholm på 20- och 30-talen med till exempel den totalt bortglömda men utbredda soldatprostitutionen. Men han ingick aldrig i något slags homosexuell gemenskap, och ­queer eller könsöverskridare var han inte. Också här är han gammeldags eftersom han avsvor sig kärlek och relationer till förmån för ren sexualitet. I detta stycke som i alla andra är Per Wästberg väl påläst.

Lysholm debuterade 1953 som poet och höll fast vid formen några böcker. Egentligen borde han känt sig hemma i det ganska romantiska 50-talet, men kritiken svek och Lysholm var alls ingen kotterimänniska. Han serverade hellre ett middagssällskap än deltog i det. De unga var studenter, och han själv var autodidakt och stammade ur en deklasserad borgerlighet. Det skar sig. Sin första och nästan enda utmärkelse fick han när han mottog Berns-priset 1970 (instiftat av krögaren själv som var bror till poeten Johannes Edfelt). Den gången höll Per Wästberg lovtalet, och man kan väl säga att hans bok är en något utvidgad version (430 sidor) av den texten.

Det man kanske bör minnas ur Lysholms produktion, det som gör honom till en minor classic, är de sena självbiografiska prosaböckerna som Stad med lykttändare och hästar (1969) och När jag var femton år (1973). Här är hans hallucinatoriska prosastil fullt utvecklad. En förgångenhets alla ord och ting och människor lever på sidorna. I en förunderlig passage nämner han inte dem han verkligen mötte utan alla dem han inte mötte på en stilla Östermalmsgata. Allt skall räddas ur förgängelsen, också det som inte hänt. Kanske handlar det om en stor ångest inför utplåningen. Eller också levde författaren som reinkarnerad i ett tröstlöst nu som lämnat dörren på glänt till den förgångna existensen.

Per Wästberg är en hejare på lovtal. Hans panegyriska prosa har ibland varit så högstämt enahanda att man knappt kunnat andas i den höga luften på Parnassen. Av detta finns tack och lov bara enstaka spår i biografin över Gustaf Adolf Lysholm. Detta är en oavbrutet stimulerande och vacker bok. Möjligen kan den uppmuntra till ny läsning och nya upplagor – av en av våra mer sällsamma moderna klassiker.

FAKTA

SAKPROSA Gustaf Adolf Lysholm – diktare, drömmare, servitör

Per Wästberg

Wahlström & Widstrand