Tiden har sprungit ifrån Maria Lang

Deckardrottningens mordfall från förr har blivit mossiga - även på film

1 av 2
Maria Langs 50-talsdoftande pusseldeckare gör comeback med nyutgivna böcker och film.
BOKRECENSIONER
Raymond Chandler och Per Wahlöö
Raymond Chandler och Per Wahlöö

Redan 1944 gick den hårdkokte deckarförfattaren Raymond Chandler i essän The Simple Art of Murder till attack mot vad han kallade den brittiska logik– och slutledningsromanen. Pusseldeckaren, alltså.

Chandler tyckte att kriminallitteratur skulle vara realistisk – skitig – och med fördel utspela sig i samhällets undre skikt. Parfymerade salongsäventyr med överklassdetektiver som hos Agatha Christie eller Dorothy Sayers föraktade han.

I sin självbiografi Vem är du? från 1985 skriver den svenska deckardrottningen Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange) om hur Chandlers inställning kom att prägla även den svenska deckarkulturen. I början av 70-talet stod en viktig strid mellan den realistiska och den brittiska skolan när den nybildade Svenska deckarakademin skulle utse årets bästa kriminalroman. Maria Lang hamnade i konflikt med realisternas förespråkare Per Wahlöö (ena halvan av författarduon Sjöwall Wahlöö) och lämnade akademin i protest.

Efteråt kunde svenska läsare konstatera att Wahlöö avgått med segern. De senaste decenniernas svenska deckarunder har präglats mycket mer av amerikansk dirty realism än av Dorothy Sayers akademiska jargong. Trots några försök att återuppväcka pusseldeckaren, har den svenska deckarens signum förblivit det socialt medvetna, det anspråkslösa och det vardagliga – och det är därför den hyllas runt om i världen.

Kanske insåg Maria Lang själv att tiden hade sprungit förbi henne när hon åren före sin död 1991 levererade allt mer urvattnade manuskript till Norstedts förlag.

Ibland har jag ändå längtat efter att någon ska blåsa liv i Langs romanvärld. Att det skett just i år, med filmen Mördaren ljuger inte ensam och nyutgivning av denna plus två andra deckare, Farligt att förtära och Inte flera mord!, i läckert pastelliga bokomslag, är knappast någon slump. 50-talet är på tapeten igen. Det räcker med att se sig om på stan. Där kryllar det av knubbiga tjugoåringar med svinrygg, eyeliner och pudrigt rosa bomullsklänningar. Eller i veckotidningarna – där avlöser recepten på cup cakes varandra.

Och det är numera uteslutande för tids- och miljöskildringen man läser Lang. Jag älskar fortfarande att låta henne ta mig med på en vandring i 50-talets Stockholm. Där finns Humlegården och dammlukten på KB, de finniga ynglingarna på Stockholms stads läroverk (som kanske ska vara Norra Latin), strömming på Operakällaren och så det nästan lantliga Djurgården. Eller att läsa om det skvallriga småstadslivet i Bergslagen, på orter som Skoga (Nora) eller Lindesberg.

Just småstadsskildringarna hade Maria Lang extra bra hand med. Hon växte upp i Nora som dotter till dalmasen och tidningsmannen Clas Lange, som gick bort vid 27 års ålder. Modern, som snart gifte om sig, arbetade i hemmet. Styvfadern var handelsresande, men blev arbetslös och familjen fick det mycket svårt ekonomiskt. Lang själv beskrev det som en av sitt livs bittraste upplevelser att tillhöra den helt och hållet medellösa medelklassen. Trots den knaggliga starten lyckade familjen Lange hålla sig kvar i de kretsar som räknades till småstadssocieteten och det var hela tiden självklart att den ovanligt studiebegåvade Dagmar skulle få läsa vidare.

Priset hon fick betala var stora mängder dubbelarbete. Först arbetade hon som privatlärare medan hon själv pluggade till studenten. Som nybliven doktorand (på den tiden läste man till licentiat­examen) parallelljobbade hon som lärare i flickläroverk. Bara under själva slutfasen med doktorsavhandlingen om psalmförfattaren Pontus Wikander, tog hon ledigt vilket enligt hennes egen mening straffade sig. Några månader innan disputationen insåg hon att Wikanders hela diktargärning färgades av hans homosexuella läggning, vilket hon av hänsyn till dåtidens homofoba kulturklimat förväntades hålla tyst om. Det gjorde nu inte Dagmar Lange – hon fick sin doktorstitel, men lämnade Stockholms högskola ganska trött på den akademiska världen.

Spår lämnade den ändå i hennes författarskap. Det som framför allt skiljer Maria Langs deckare från de som skrivs i vår egen tid är vilken målgrupp de är tänkta för. Lang skriver för en liten, välutbildad grupp svenskar med borgerliga värderingar. Då menar jag inte borgerliga på det sätt som dagens kokainsniffande centerpartister definierar ordet – de piprökande, stillsamt resonerade huvudpersonerna i hennes romaner är inga Ayn Rand-fantaster, de hyser inga drömmar om starka individers överlevnad på bekostnad av svaga, dyrkar varken pengar, perfekta kroppar eller obegränsad frihet. Så snart efter andra världskriget var sådana värderingar förresten omöjligt, de hade omedelbart klassificerats som fascistiska.

Nej, Maria Langs borgare är gammaldags, ofta uselt bemedlade, akademiker med nötta ytterrockar, hornbågade glasögon och defekta knän. De deklamerar gärna Tegnér eller till och med Stiernhielm, vet allt om dryckesordningen på kräftkalas och kan åstadkomma hyfsade vikningar av damastservetter. Inför de ofta väldigt oväntade (och osannolika) mordfall som Langs intriger är fulla av, framstår de som underligt känslokalla: Jo tack. Du behöver inte tala om för mig att jag var odräglig, för det vet jag. Jag ska försöka att aldrig göra så mer …, säger till exempel Puck, hjältinnan i Farligt att förtära, klämkäckt efter att ha svimmat vid upptäckten av ett ruttnande lik i skolans aula.

Stiff upper lip, mina damer och herrar.

Sen den tiden har läsvanor och målgrupper omdefinierats. Högutbildade läser allt mera sällan deckare medan lågutbildade, som tidigare när böcker var dyra och exklusiva, kanske inte läste allt, kastar sig i högre utsträckning över pocketutgåvorna.

Det här är också en del av samhällets demokratisering. Med litteraturen och svenskämnets förändring har klassikerna rensats ut, och det tillhör inte längre normal bildning att kunna avfyra citat av Fröding och Karlfeldt i pressade lägen, för själva begreppet normal bildning är på gott och ont avskaffat. Vi lekte i bog­svallet på den borgerliga humanismen och hade därför läsare som uppskattade en litterär allusion, skriver Kerstin Ekman, en annan stor deckardrottning, om 60-talets kulturklimat i den självbiografiska Grand final i skojarbranschen. ”Vi befann oss ju i en historisk epok men /…/ vi trodde inte att den någonsin skulle ta slut.”

Slut tog den dock. Hur oåterkalleligt begriper jag inte förrän jag ser den nya filmatiseringen av Mördaren ljuger inte ensam, där Tuva Novotny och Ola Rapace snubblar omkring bland svenska tallar och låtsas som om de spelar i ett avsnitt av Mad men – och det gör de kanske, fast B-versionen. Det röks ganska mycket. Läppstiften är röda och slipsarna välknutna. Det hjälper inte ett dugg. Shit, låter det som om Linus Wahlgren yppar vid upptäckten av ett lik under en rutten eka. När han tar av sig tröjan spelar gymmusklerna anakronistiskt under solariebrännan. Ola Rapace sluddrar i stället som en fritidsledare från Sollentuna, det är helt enkelt omöjligt att föreställa sig honom som den strame Christer Wijk, detektiv vid mordkommissionen.

Inget är svårare än att blåsa liv i en tidsanda som dött sotdöden.

FAKTA

PROSA

Inte flera mord!

Mördaren ljuger inte ensam

Farligt att förtära

Maria Lang

Norstedts