”Jag var säker på hand när jag sköt bebisarna”

Så blev mördandet vardag för Nazitysklands soldater

folkmordets arbetare  Arkebusering med tyska soldater under andra världskriget. Foto: Scanpix
folkmordets arbetare Arkebusering med tyska soldater under andra världskriget. Foto: Scanpix
BOKRECENSIONER
Adolf Eichmann
Adolf Eichmann

Andra världskriget var långt – nära sex år. Människor förändrades genom krigsupplevelsen, som kanske startade dramatiskt men strax blev vardag. Nyligen skrev exempelvis den tysk-norska författaren Ebba D Drolshagen en mycket bra bok om ockupationen av Norge och visade att hatet mot tyska soldater 1940 övergick i förtrolig intimitet gentemot inkvarterade tyska rekryter. ”Man kan inte leva sida vid sida i fem år och förbli fiender”, som en civil kvinna sade.

Socialpsykologen Harald Welzer och historikern Sönke Neitzel har skrivit en utmärkt bok som redan fått mycket uppmärksamhet i Sverige, Soldater. Den handlar inte om trevliga tyska värnpliktiga som äter smörgås hos norska husmödrar utan ”om kamp, dödande och död”. Boken bygger på ett spännande källmaterial som Neitzel snubblade över 2001, utskrifter av avlyssnade samtal mellan tyska soldater i allierad krigsfångenskap. Det hade räckt med långa citat ur dessa samtal, nazityska soldater emellan, för att skapa en framstående bok. Men författarna har gått längre än så.

Världshistoriens händelser sker i vardagen för den stora majoriteten av människor. Även då jättearméer går till anfall mot varandra måste folk tjäna pengar till hyran, snyta barn och laga mat. När första världskriget bröt ut 1914 skrev Franz Kafka i dagboken att ”Tyskland har förklarat krig mot Ryssland. Simskola på eftermiddagen.”

Men det tyska anfallet mot Sovjetunionen som inleddes i juni 1941 skiljde sig från samtliga andra krig i världshistorien, även de övriga nazityska anfallen 1939–1941. Attacken var ett uttalat förintelsekrig mot de ”underlägsna raserna” i öster – slaverna och ”judebolsjevismen”. Det är ingen slump att Förintelsen startade i samband med anfallet. Upplevelsen av striden mot ”hydran i öster” skulle i grunden förändra de tyska soldaterna. Men lik förbannat blev även denna bisarra tillvaro 1941–1945 en vardagslunk.

Den 5 oktober 1941 skrev en tysk soldat till sin fru från vitryska Mogiljov: ”Jag var faktiskt med vid den stora massavrättningen i förrgår. När den första lastbilen kom var jag lite ostadig på handen när jag sköt. Men man vänjer sig. Vid den tionde lastbilen siktade jag i lugn och ro och var säker på handen när jag sköt kvinnorna, barnen och bebisarna.” Citatet belyser den normaliseringsprocess som tyskarnas mord genomgick.

För det första har brevskrivaren inte hunnit anpassa sig till sin omgivnings normer – han darrar ännu på handen när han på någon meters håll skjuter bebisar. Men efter ett litet tag går det bättre. Det konstruerat normativa återspeglas i att mannen anser det självklart att hustrun ska berömma honom för hans nyvunna förmågor. Att hon tvärtom kan bli arg, äcklad och upprörd föresvävar honom överhuvudtaget inte. Att skjuta bebisar har blivit en normal handling för brevskrivaren – det är vardag, som att pyssla med tvätten hemma i Tyskland.

Bokens källmaterial visar även hur välkänd Förintelsen var hos de tyska värnpliktiga. Myten att detta folkmord uppenbarades för det tyska folket 1945 avlivas ännu en gång – men källmaterialet bestående av allierade avlyssnade samtal visar på mer än så. Nära till hands ligger den tyska filosofen Hannah Arendts ord om ”ondskans banalitet”. Dessa är sönderciterade, påpekade nyligen Björn Wiman i Dagens Nyheter.

Det går att säga mer än så – Arendts ord är positivt missförstådda. Hon skrev i själva verket att de nazityska mördarna, representerade av Adolf  Eichmann, agerade utifrån ”ren tanklöshet” – vilket enligt Arendt utgjorde ”ondskans banalitet”. Hon resonerade år 1961 i en samtid på gränsen till kärnvapenkrig, med utgångspunkt i kalla krigets politiserade tanke om ”totalitarismen”. Denna fastslog att Nazityskland utgjort ett toppstyrt samhälle med medborgare som enbart kugghjul. Eichmann ”förstod aldrig vad han gjorde”, ansåg Arendt. Hon hade fullständigt fel – Eichmann och hans underlydande kumpaner begrep Förintelsen. Ett mord- och förintelsekrigsarbete som blev vardag för dem som utförde det. Hatet från omvärlden var en börda, som krigets och folkmordets arbetare accepterade med jämnmod:

”HÖLSCHER: Det här med att alla hatar oss, det är konstigt.

VON BASTIAN: Det är verkligen konstigt.

HÖLSCHER: Kanske är det så som Adolf säger, att de är judar allihop.”

Den svåra frågan angående boken Soldater är i vad mån dessa cyniska tyska män utgjorde något specifikt nazistiskt eller om deras normalisering av död är något generellt naturligt för krig. Neitzel-Welzer gör det lätt för sig och påstår att ”det är bara när det används för att med berått mod döda människor som omöjligen kan definieras som ett militärt hot som våldet blir specifikt national­socialistiskt”. Men massor av soldater har historiskt gjort sig skyldiga till sådant våld utan att vara tyska nazister.

Boken Soldater är därmed till viss del en återgång till den gamla sonderweg-­debatten: Är Tysklands historia en unik anomali i Europa? Det klokaste avfärdande av detta har jag funnit hos den brittiske historikern Roger Griffin, som påpekar att alla nationer på något vis följer ”sin egen sonderweg”.

Nazitysklands brott kan inte jämföras med exempelvis vår nutids flygande drönare, vars mordiska aktivitet i luftrummet fjärrkontrolleras av alldagliga män som i sin vardag – fjärran från den blodiga jorden – avfyrar vapen, mördar en tillfällig blandning av ”terrorister” och civila samt därpå tar en kopp kaffe med jobbarkompisarna. Förvisso en ”ondskans banalitet”, de slipper darra på manschetten när bebisarna dör. Men det är varken Förintelsen eller nationalsocialism. Frågan blir: Vad är det då i stället?

FAKTA

SAKPROSA  Soldater – om kamp, dödande och död

Harald Welzer och Sönke Neitzel

Översättning Svenja Hums

Brombergs

Henrik Arnstad