Språket sprakar i Roussels klassiker

”Locus Solus” långt från dagens träsk med ruttnande prosa full av vinstdriven låtsasstil som syrs ut av tryckerier

Raymond Roussel hyllas av både post­modernister och surrealister. Han slutade sina dagar på ett hotell i Palermo.
Foto: Wikipedia
Raymond Roussel hyllas av både post­modernister och surrealister. Han slutade sina dagar på ett hotell i Palermo.
Foto: Wikipedia
BOKRECENSIONER

Det talas ibland om ”författarnas författare”. Uttrycket syftar på sådana som skrivit texter som har haft ett enormt inflytande på litteraturhistorien, men som få läsare hittar fram till, alltså ett slags låtsasklassiker som endast lever sitt efterliv som parasiter, inte via läsarna utan via litteraturvetarna, kritikerna, eliten.

Hur mycket det än bär mig emot måste jag erkänna att Raymond Roussels roman Locus Solus från 1914 är en sådan klassiker by proxy. Det spelar ingen roll hur mycket jag älskar den, det spelar ingen roll hur många stora namn som kan anföras för att lyfta upp den, från Duchamp och Breton och Robbe-Grillet till Foucault och Ashbery: den förblir svår.

Vissa sådana texter tycks leva sitt liv just genom det svåra: du kan väcka häpnad och beundran genom att hylla dem, genom att ha dem på nattygsbordet. De skänker kulturellt kapital och en aura av intellektualitet till din pinsamma varelse.

Men vad är det för förnedring? Att vara ett skrytföremål låter inte särskilt roligt, då kan väl böckerna lika gärna ruttna. Jag tror inte heller att Locus Solus lämpar sig att vara en av dessa fetischer.

Det var en händelse för landets alla älskare av det fantastiska, bisarra och undantagliga i litteraturen när Torsten Ekboms översättning av Roussels roman kom ut 1989. Jag minns min förväntansfullhet och glädje: äntligen skulle jag få läsa den bok jag hört så mycket om, som var en milstolpe i den fantasibesatta prosans historia.

Nu kommer romanen i en ny upplaga, i en vackert formgiven volym med orange lässnöre och nyskrivet förord, på Sphinx, ett av de ovärderliga små kvalitetsförlag som vägrar att sluta påminna en svensk läsekrets om att det finns verkligt viktiga verk långt bortom bokhandelskedjornas blaskiga nyhetsbord.

Här är en roman strikt sett berättad i ”vi”-form (mycket ovanligt!), där ”vi” är en grupp människor som blivit inbjudna av vetenskapsmannen och uppfinnaren Martial Canteret för att beskåda underverken på hans lantställe, Locus Solus, ”den ensliga platsen”.

Detta ”vi” förs runt från uppfinning till uppfinning, den ena märkligare än den andra: från en flygande påldrivare som bygger en mosaik av tänder till återupplivade aktörer i en jättelik glasbur som återiscensätter de viktigaste ögonblicken i sina liv.

Först häpnar gruppen över vad de får erfara, därefter får de en föreläsning av Canteret där han förklarar hur allting fungerar, inklusive långa anekdoter och berättelser inuti berättelser, allting skildrat med en minutiöst utarbetad, konkret stil som förmår ge läsaren en plastisk upplevelse av tablåerna.

När Raymond Roussel hade tagit livet av sig 1933, fann man en efterlämnad skrift som lovade att skänka en förklaring till hans texters gåtfullhet: ”Hur jag skrev vissa av mina böcker”.

Här får vi veta att de starka visionerna i Locus Solus och den ännu ej översatta Impressions d’Afrique inte uppstod ur intet genom författarens fantasi. Tvärtom: de härrör allihop från språklekar, homologier, uppslagsord i encyklopedier. Roussel inledde med något dubbeltydigt, lät ordens egen besynnerliga logik leda vidare till associationer, använde sedan dessa scheman för att konstruera berättelserna och deras starka bilder.

Det är säkert denna modell som gjorde honom till ett så stort namn bland efterkrigstidens språkintresserade poeter och filosofer. Genom sin teknik visar Roussel på samspelet mellan det visuella och språket, hur de kan ersätta varandra och skapa varandra. Både postmodernister och surrealister har hyllat hans texter.

Det djupaste intrycket Locus Solus skänker är melankoliskt: det är en berättelse av och om en ensam man och hans språk. Det gnistrande och myllrande har en underton av en sorts ödslig dödsskräck.

Dagen efter att Roussel på egen bekostnad hade givit ut sin första litterära text, versromanen La Doublure, gick han ut på gatan utanför sitt hus. Han fick en chock när han inte blev igenkänd av flanörerna: i sin narcissism hade han räknat med att över natten ha förvandlats till en intellektuell superkändis. Denna chock lämnade honom i en livslång posttraumatisk stress.

Den sortens naivitet är säkert en viktig nyckel till den kompromisslösa bejakelsen av fantasins och språkets labyrintiska skapelsekraft hos Roussel. Suveränt struntade han i sådant som vår tids romanförfattare tycker är det viktigaste av allt: realistisk personskildring och spännande dramaturgi. Han spottade på psykologism och på att behandla samtidens viktiga teman.

För honom var poesin det viktiga.

Så långt detta är från vår tids romanideal! Visserligen förmår inte dessa udda fantastiska irrbloss skingra de ruttna dunsterna från det träsk av prosa som spys ut från tryckerierna i vår tid, osande av litterära manipulationer och vinstdriven låtsasstil, dialogdrivna plattityder och intressanta samtidsmarkörer.

Men en text som Locus Solus skänker ändå en ovärderlig pust av syre i denna trötta sump.

FAKTA

PROSA  Locus Solus

Raymond Roussel

Översättning och efterskrift: Torsten Ekbom

Inledning: Kristoffer Noheden

Sphinx bokförlag

Raymond Roussel

 Raymond Roussel  föddes i Paris 1877. Han började spela piano på musikkonservatoriet som 15-åring och skrev ­tidigt poesi, och senare romaner och teaterpjäser. Hans ärvda förmögenhet gjorde att han kunde strunta i kritikerna och själv publicera sina märkliga litterära verk och bekosta dyrbara uppsättningar av sina ­sina pjäser.

 Roussel påverkade flera franska litterära grupperingar, som surrealisterna och ­Oulipo. Hans mest ­berömda verk är Impressions d’Afrique och Locus Solus.

 Han dog av en överdos sömnmedel på ett hotellrum i Palermo 1933 och har en grav på Pariskyrkogården Père-Lachaise.