Storslagen återkomst av Dan Gustavsson

Moraliska dikter som gör motstånd mot allt övervåld och åsiktsförtryck

BOKRECENSIONER

Jag trevar efter vad det kan bero på. Författare från provinsen? Oblygt buren bildning? En illa sedd form? Sånt kan spela in när en bok inte uppmärksammas. Men den här gången håller vi på att begå kritiskt tjänstefel. Dan Gustavssons Dantepartiklar bör inte förbigås med tystnad.

Hans återkomst efter femton år är storslagen, men han har gjort det svårt för sig. Han väljer att skriva en svit på 999 haikudikter, Skrivarkursernas favoritleksak ska man akta sig för om man inte heter Tomas Tranströmer. Därtill har Dan Gustavsson mage att använda Dante om inte som mönster så i alla fall som ledsagare. Knöl och knaggel blir det ibland, men det är helheten som räknas, flödet som vill ge en total bild av världen precis som Dante gjorde. Mot mästarens genomarbetade vision ställer Dan Gustavsson den trasiga mosaikens poetiska stjärngrus. Han liknar och tävlar med Göran Sonnevi.

I Dantepartiklarnas centrum finns den fysiska kärleken (och man rodnar lika mycket här som när man läser Sonnevi). Kring den öppnar sig ett vidunderligt gotländskt landskap. Det finns ett vardagsfäste för texten hur långt ner i historien eller bort i världen den än söker sig. Genom dikterna drar de stora författarna – Hölderlin, Mandelstam, Celan och alla de andra – och det senaste seklets blodiga historia. ”Nazikontexten” genomsyrar allt.

Dan Gustavsson skriver moralisk dikt som gör motstånd mot allt övervåld och allt åsiktsförtryck på vilken kant de än uppenbarar sig, Ondskan är reell, Lucifer regerar världen. Hans enda motkrafter tycks vara medvetenheten, skönheten (kanske) samt det erotiska ruset. Ingen klassresa tycks kunna äga rum från ont till gott. Jag hittar få antydningar till en mjukare moralisk ordning, till försoning i bokens strikt dualistiska värld. ”Ingen ondska finns / som inte förverkligas / av medborgare.” Och det är väl här en produktiv oenighet mellan poet och läsare kan uppstå. Om man skall lyfta fram enskildheter – det är svårt – så väljer jag sviten från barndomens Tornedalen. Annars är glupsk sträckläsning att rekommendera och först därefter begrundan av mer eller mindre genomskinliga enskildheter.

Dantepartiklar är ett försök att skriva politisk dikt med gedigen historisk klangbotten och med något annat än rå förfäran eller trosvissa slagord i rösten. Dan Gustavsson pendlar mellan det dionysiska och det skarpt analytiska. Han är värd att lyssna till, men han vet också en del om poesins begränsade genomslagskraft: ”Skriften har färre / ­läsare än svenskar som / lärt sig romani.”

FAKTA

POESI  Dante­partiklar

Dan Gustavsson

Ersatz