Kvinnojour i samklang med staten

Malin Krutmeijer om organisationen SKR som lämnade Roks

1 av 3
Evin Rubar gjorde dokumentären ”Könskriget” som skapade debatt 2005.
BOKRECENSIONER

Nio år innan Evin Rubars dokumentär Könskriget briserade i SVT 2005 bröt sig en grupp kvinnor ur Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige.

De tyckte att Roks var fanatiskt, slutet och toppstyrt, och de var trötta på de starka kraven på rättning i leden. Anförda av den socialdemokratiska riksdagsledamoten Elisebeht Markström bildade de SKR, Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund.

I Att följa med samtiden analyserar forskarna Viveka Enander, Carin Holmberg och Anne-Li Lindgren hur det gick till när SKR etablerade sig: hur de avgränsade sig mot Roks, navigerade i det större politiska fältet och skapade en identitet som rörelse.

Det hela speglar både samhällsutvecklingen i stort, och vad som händer när en social rörelse får verkligt inflytande och alltmer börjar likna en institution.

På sätt och vis kan man säga att kvinnojourrörelsen håller på att vinna ihjäl sig. Deras samarbete med socialtjänsten har blivit allt mer väloljat, och i dag är kvinnojourerna etablerade som samarbetspartner till kommunerna. Man får betalt per kvinna man erbjuder plats.

Detta är förstås ett erkännande av grundidén: att våld mot kvinnor inte är vilket våld som helst, utan kräver särskilda åtgärder.

Risken är ideologisk utarmning, och man kan säga att SKR:s idé från början var att mjuka upp rörelsens ideologiska innehåll. Man ville vara det mer balanserade kvinnojoursalternativet, hade från början fingret i luften och järnkoll på vad som hände i riksdagen på jämställdhets- och kvinnovåldsområdet.

I officiella dokument byttes ordet feminism mot jämställdhet. Man bröt med Roks kvinnoseparatism genom att välkomna män att engagera sig. Det var strategiskt rätt, och räddade SKR när Roks efter Könskriget hamnade under en attack de knappt har hämtat sig ifrån än.

Ändå brottas SKR med frågorna, det märks i bokens intervjuer med olika företrädare för organisationen. Det är en svår avvägning att bevara en feministisk identitet och den strukturella könsmaktanalys den förutsätter, och samtidigt ta plats i det etablerade samhället. Särskilt när detta, som i dag, drar så starkt mot individuella förklaringsmodeller i alla sammanhang.

I sitt slutord är bokens författare tveksamma till SKR:s strategi. Organisationen har, menar de, avideologiserat sig själv och blivit ett slags folkrörelse i samklang med staten. De har offrat styrkan som politisk opinionsbildare i utbyte mot en ny status som proffsig utförare av socialtjänst. En annan tolkning är att de faktiskt har vunnit inträde i etablissemanget med en feministisk agenda. Även till priset av att den har fått byta namn.

FAKTA

Att följa med samtiden

Viveka Enander, Carin Holmberg, Anne-Li Lindgren,

Atlas akademi

Malin Krutmeijer