Aftonbladet
Dagens namn: Inga, Ingalill
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Sökes: skandal

Ny bok om Ingmar Bergman bygger upp illusionen av ett avslöjande

Ingmar Bergman med skådespelarna Eva Dahlbeck och Harriet Andersson under inspelningen av filmen ”Kvinnodröm” 1954.   Ingmar Bergman med skådespelarna Eva Dahlbeck och Harriet Andersson under inspelningen av filmen ”Kvinnodröm” 1954.

Det är knappast överraskande att en biografi med den såpiga undertiteln ”en berättelse om kärlek, sex och svek” inte handlar ett dugg om Ingmar Bergmans konstnärskap. I sitt förord förklarar Thomas Sjöberg, ­tidigare författare till bland annat den omsusade kunga­boken Den motvillige monarken, att regissören och dramatikern Bergman är färdiganalyserad. Det är utnött och avklarat. Privatlivet verkar Sjöberg däremot betrakta som ny mark. Bergman som son, pappa, make och ­älskare.

Hm.

Nästan allt som rör Ingmar Bergman har länge, i synnerhet sedan hans död, handlat om privatlivet och maktpositionen i svenskt kulturliv. Demonerna, hans personliga tillhörigheter, udda vanor, trassliga relationer och kränkta kollegor. Har vi inte hört de där toaletthistorierna till leda nu?

Det går inte längre att påstå att filmsverige vacklar under oket Bergman. Idag behöver inte unga filmskapare förhålla sig till honom. De kan tryggt stoltsera med att inte bry sig om den gamle mästaren, något som de kanske borde eftersom ingen hittills kommit i närheten av hans nivå. Att ”våga” kritisera Bergman är gammalt som gatan, verkligt ovanligt vore att höra någon – inte bara utländska regissörer – prisa honom.

Jag är nyfiken på varför Thomas Sjöberg väljer ett så otacksamt ­objekt. Vad har han hoppats uppdaga? Att Bergman var ”familjelat”, ­despotisk, otrogen? Det vet vi ju.

Sjöbergs huvudkällor är släktarkivet och mamma Karin Bergmans dagböcker. Av någon obegriplig ­anledning har han nekats tillstånd att gräva i det officiella Bergmanarkivet som förvaltas av Stiftelsen Ingmar Bergman. Och få av Bergmans ­närstående har velat ställa upp på ­intervju.

 

Så vad gör en trängd biografiförfattare när sensationerna inte vill uppenbara sig? Han ­utvecklar spännande stickspår noga, till ­exempel Bergmans Hitlervurm och Karin Lannbys spionrapporter. Och han går på sanningsjakt via detaljerna, jämför Laterna Magica med moderns dagböcker och hittar pyttesmå felaktigheter, tänkbara lögner från Bergmans sida. Ett klassiskt sätt att bygga illusionen av avslöjande även i det större sammanhanget.

Men till största del väljer Sjöberg en annan, klokare väg. Den att bara berätta, lugnt och välskrivet, om Bergmans barndom, äktenskap och kärleksrelationer. Det må vara en sammanfattning av mycket som är känt sedan tidigare, men en god ­sådan.

Nästa gång någon skriver om Bergman hoppas jag dock på att det kommer att handla om hans verk.

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler