Bokrecensioner

Hans raseri hyllas av danska rasister

Debutanten Yahya Hassan dödshotad efter poesiattack

dödshotad Hassan 18-årige Yahya Hassan lever under dödshot efter sin rasande poesiattack mot religiöst förtryck.  Boken ”Yahya Hassan” har sålts i hundra tusen exemplar och gett nytt bränsle till integrationsdebatten i Danmark. Foto: AP
dödshotad Hassan 18-årige Yahya Hassan lever under dödshot efter sin rasande poesiattack mot religiöst förtryck. Boken ”Yahya Hassan” har sålts i hundra tusen exemplar och gett nytt bränsle till integrationsdebatten i Danmark. Foto: AP

Det finns erfarenheter jag inte kan skriva om här. Sådana som kretsar kring patriarkalt våld i en intim sfär. Det känns omöjligt att skildra dem för en övervägande vit offentlighet. För mina förövare ser ut som jag.

I en tid när rasismen är så naturaliserad att till och med jag ser en potentiell terrorist i en främling som skulle kunna vara min bror, kan ingen välvilja i världen lura i mig att kopplingen mellan kvinnoförtryck och män från Mellanöstern inte är omedelbar. Att få våldet begripliggjort utifrån förklaringsmodeller jag vill bekämpa vore lika förödande som erfarenheterna själva. Så jag avstår, utan att tycka att andra måste göra likadant.

Första gången jag läser om danske Yahya Hassan, som debuterade på Gyldendal med en självbetitlad diktsamling i höstas, är när han intervjuas av tidningen Politiken. Några veckor före boksläppet talar han om män som tvingar sina döttrar att bära slöja samtidigt som deras datorer än fulla av porr, som citerar Koranen och lurar till sig socialbidrag från tv-soffan: ”Vi blev inte svikna av systemet, men av våra föräldrar.”

Fan, tänker jag. En ung poesidebutant med palestinsk bakgrund som anklagar den muslimska diasporan för hyckleri, misogyni och allmänt barbari, vilken skänk från ovan för Danskt Folkeparti. När jag får boken i min hand har den redan sålt i hundratusen exemplar och gett nytt bränsle åt den aldrig sinande debatten om de ointegrerbara.

Hassans huvudperson växer upp med en despotisk far och en kuvad mor i en familj där man inte har några planer, eftersom Allah har planer åt en. Tidigt tar han sin tillflykt till droger, hamnar på ungdomsanstalt, upptäcker att han kan skriva och blir plötsligt uppmärksammad för något annat än sina bilstölder.

Längs vägen knullar han många fittor och flyr från ännu fler snutar, frustrationen över de övergrepp som familjen och samhället utsätter honom för omvandlas löpande till raseri. Det som skiljer jaget från andra utagerande manliga antihjältar vars utvecklingsberättelse tar dem in i etablissemangets hjärta (läs Knausgård, som han också diggar) är att hans resa verkligen börjar på samhällets botten.

Rytmen är på samma gång monoton och ryckig, dikterna är genomgående satta i versaler, har titlar som ”Polisjakt” och ”Kissprov” samt slutstrofer som ofta öppnar dem mot en avgrund. Trots att de utspelar sig i en symbolmättad värld är Hassans språk befriande ickeromantiskt. I stället blir hans bilder effektiva just i kraft av sin saklighet: ”JEG SAD I GARDEROBEN MED EN ÆBLESKIVE I HÅNDEN / OG LÆRTE AT BINDE SNØREBÅND I STILHEDEN / APPELSINER MED NELLIKER OG RØDT BÅND / HANG FRA LOFTET SOM GENNEMHULLEDE VOODOODUKKER / DET ER SÅDAN JAG HUSKER BØRNEHAVEN / DE ANDRE GLÆDEDE SIG TILL JULEMANDEN VILLE KOMME / MEN JAG VAR LIGE BANGE FOR HAM / SOM JEG VAR FOR MIN FAR”.

Hårdast och vackrast är skildringarna av syskonens samhörighet i utsattheten. Som när fadern, efter att ha slagit sönder jagets fötter med en planka, återhämtar sig med en cigarett, vilket ger Yahya tillfälle att ta av sig strumporna och be lillebrodern trä dem över sina egna, eftersom samma behandling väntar även honom.

Eller som i den avslutande långdikten där han i ena stunden umgås med den danska intellektuella eliten och i andra måste inställa sig på förhör. Insprängt mellan poetens reflektioner kring det stundande ödet som blattealibi i finrummen finns en vädjan till systern, som står i begrepp att gifta sig: ”SØSTER MIG JEG UNDERKENDER IK DINE FØLELSER / MEN MIG JEG SKØNNER / (…) / DEN FØRSTA FORELSKELSE / DEN ER DEN FARLIGSTE FORELSKELSE / NÅR DEN MUNDER UD I EN ÆGTESKAB / MED EN MUSLIM / SØSTER FOR I DENNE LAND MUSLIMERNE ER FATTIG”.

Debatten om diktsamlingen har spridit sig också till Sverige. I Dagens Nyheter skriver Björn Wiman: ”Yahya Hassan har inte en främlingsfientlig politisk agenda, han har egna erfarenheter.” Jag tvivlar inte på att Hassan vill klä sin vrede i ord, snarare än att gå i bräschen för en inkvisition. Men jag tror också att texter kan ha en effekt i världen som inte nödvändigtvis behöver vara avhängig en agenda. Särskilt inte i en medialiserad tid när hypertexten – till exempel en intervju vars utformning författaren inte kontrollerar – ofta blir lika betydelsebärande som texten.

Att hävda att allt är tillåtet i den konstnärliga frihetens namn så länge avsikten är god är inte bara en klyscha som används för att tysta den som ogillar hur den skildras. Det säger också något om borgerlighetens syn på litteratur som en i grunden verkningslös njutningssyssla.

Så trots att jag tror på Hassans smärta, och trots att han säger att Danskt Folkeparti är nazister när de använder hans bok för sina egna intressen, är han inte fri från ansvar om den spelar dem i händerna. Och för blicken i diktsamlingen – fadern är ”BEHÅRET SOM EN GORILLA” och de afrodanskar som ingår i jagets värld beskrivs på sätt jag inte vill återge – är han definitivt ansvarig.

När jag läser alla inlägg kring boken minns jag forskaren Ylva Habels ord om filmen 12 years a slave: ”Om det fanns ett spektrum av svarta skulle inte varje representation mötas av så många röster varje gång det visas”. Jag tänker att det som framför allt framträder i debatten om representation inte är hur ett verk framställer ett kollektiv, utan vad förekomsten av själva debatten säger om det kollektivets samhälleliga status.

Att om muslimer i Norden ägde bilden av sig själva och om Yahya Hassan var en av tio diktsamlingar skriven av en ickevit författare skulle det spela mindre roll. Att det är för att vi har mycket liten tillgång till representationsresurser – vi driver inga storförlag eller mediebolag –  som vi är oense om hur de ska disponeras. Att den danska offentligheten ljuger när de säger att de har väntat på en röst från förorten. Att röster har funnits i årtionden, men att ingen har velat lyssna.

Jag hoppas att det en dag ska vara möjligt att berätta. Innan dess vill jag ringa till Köpenhamn och säga: ”Hej Yahya, jag har läst dina dikter. Jag beundrar ditt språk och ditt mod, men jag är kritisk till dina förklaringsmodeller. I dina ögon kanske jag sällar mig till de som är ’världens bästa kritiker när det kommer till krig i Mellanöstern’, men tiger kring sin egen bakgård. Förstår du att jag är rädd att din bok matar den eld som vill förgöra oss? Hur känns det att ha poliseskort efter alla dödshot? Vad ska du skriva om härnäst? Kan vi inte ses i Stockholm när den svenska översättningen kommer till våren? Jag kan inte sluta tänka på vad det här samhället har gjort mot oss och vad vi ska göra med det.”

FAKTA

POESI

Yahya Hassan

Yahya Hassan

Gyldendal