Skammen att bli tant

Tolv lite för unga mediekvinnor skriver om klimakteriet

1 av 6
Paulina García i chilenska filmen ”Gloria” där en 57-årig kvinna släpper loss på singelklubbar.
BOKRECENSIONER

Klimakteriet är svenska språkets vidrigaste ord. Det låter som dödsriket. Övergångsåldern är så skambelagd att få har orkat skriva om den. Inte förvånande var det just Kerstin Thorvall som år 2000 bröt tabut och gav ut den vasst underhållande Tänk om det är klimakteriet. Där tog hon även upp mannens hormonförändringar. Klimakteriegubbe har symptomatiskt nog aldrig blivit ett skällsord.

I ett åldersfixerat samhälle - på arbetsmarknaden och i könsspelet - utesluts den ickefertila rynkiga kvinnan. För något år sedan blev Nina Lekanders självbiografiska essä Hästar, män och andra djur ett ljus i mörkret. Vildsint skildrade hon livet efter femtio. Deppstämpeln kan vara på väg bort, tänker jag och ser den häftiga chilenska filmen Gloria om en 57-årig kvinna som dansar likt en Thorvall på singelklubbar. Det råder partystämning i biosalongen, men än har inte mitt öga vant sig vid filmsex med övremedelålderskroppar.

Intressant nog kommer under våren två antologier som diskuterar klimakteriet. Den första är redigerad av Estrid Bengtsdotter och Kristina Thulin. Idén fick de under samtalen med den egna bokklubben bestående av tolv kända mediekvinnor, bland andra Annika Lantz, Jenny Strömstedt, Hanne Kjöller och Helena von Zweigbergk.

Jag betraktar skribenternas porträtt, deras ännu unga look, noterar ålder: Ni är ännu inte där! Ni har ännu inte smakat på! Följdriktigt handlar texterna mest om karriäroro och moderskap, sorgen att inte kunna få ett tredje barn. Kjöller presenterar sig med ”stolt mamma”, flera talar om sina ”fantastiska” och ”underbara” barn. Tror mig ana ett tjyvnyp mot den omdebatterade antologin Ingens mamma, om självvald barnfrihet.

De som faktiskt är en bit över 50 skriver också de intressantaste texterna om kvinnors åldrande. Estrid Bengtsdotter sörjer att 70-talets mer tillåtande kroppsuppfattning övergått i perfektionism. Hon vantrivs i det puritana. Helena von Zweigbergk är den enda som lägger sig kind mot kind med Kerstin Thorvall. Skriver om pinsamheten som Thorvall omfattades av när hon dansade loss och ”krävde kärlek utöver sitt marknadsvärde”. Zweigbergk är också den som ger uppfriskande barska ord på vägen:” Intressera dig för något annat! Läs på om myrstackars beskaffenhet.”

Flera texter är rappa och läsvärda, men antologin lider av samma problem som de flesta av den här typen. Nämligen att skribenterna är för homogena, vilket får läsaren att känna sig mer utestängd än inbjuden.

Här gäller Stockholmskvinnor som unnar sig den ”dyraste rynkkrämen”. Provocerande talar de med ett ”vi”, som om det omfattade alla kvinnor: ”Den mogna kvinnan är extremt vältränad numera”. På kommunala badet i Avesta är det ett falskt påstående.

Thorvalls klimakteriebok inleddes med fakta om övergångsåldern, vad som faktiskt händer med hormonerna i kroppen. Det saknas här. Och under läsningen fantiserar jag om en likadan antologi, men med röster av kvinnor i 45- till 70-årsåldern, från Simrishamn till Haparanda, i olika yrken, olika sexuella preferenser och med rötter i flera länder.

Vem blir först att sammanställa den? Vilken tid det skulle ta, och resurser. Lättare då att samla in texter från väninnorna i bokklubben.

Det behövs många böcker som bidrar till att få bort skamstämpeln. Kerstin Thorvall Book Club kommer - mina invändningar till trots - att locka många läsare. Särskilt bland urbana mediekvinnor i åldern 40 plus.

FAKTA

SAKPROSA

Kerstin Thorvall Book Club eller Det mest förbjudna 2.0

Red: Estrid Bengtsdotter, Kristina Thulin

Wahlström & Widstrand