Hatet mot öst ledde till förintelsen

Judebolsjevismen – ett hjärnspöke som lever än i dag

1 av 2
den röde juden Symbolisk nidbild från tyska propagandautställningen ”Den evige juden” 1937. När Lenin grep makten i Ryssland likställde ultrahögern revolutionen med en judusk konspiration.
BOKRECENSIONER
Rosa Luxemburg – mördad.
Rosa Luxemburg – mördad.

Den stora Leninstatyn i centrala Kiev vältes nyligen under massdemonstrationerna och folk gick loss på den med vad de hade till hands. Men det var knappast ”folk” i allmänhet som störtade kommunismens symbol i gruset, utan aktivister inom det ultranationalistiska och antisemitiska partiet Svoboda som hade de rätta verktygen med sig; vanliga demonstranter var inte glada över tilltaget.

Denna bildstormning skildras i tidningarna samtidigt som jag läser en bok som ger ett svindlande historiskt perspektiv på händelsen: Här var det nämligen ”judebolsjevismen” – en av historiens mest ödesdigra tankefigurer – som attackerades.

Historikern Håkan Blomqvist kommer nu med en studie över den mäktiga tankefigur som under åren kring första världskrigets slut la mycket av grunden till trettiotalets nazism; den föddes ur det kombinerade hatet mot judar och mot kommunism. Den som läser Myten om judebolsjevismen ställer sig mitt i det historiska rum där såväl nazismen som, indirekt, våra dagars islamofobi blir litet mer förklarliga och inte enbart uttryck för mytisk ondska.

Antisemitismen var institutionaliserad i det ryska imperiet, pogromer vardagsmat och den ryska säkerhetstjänsten hade fabricerat Sion vises protokoll, som än i dag spökar i debatten. De flesta av tsarväldets dryga fem miljoner judar levde i en speciell bosättningszon som sträckte sig från Litauen över Vitryssland, Polen och Ukraina ner till Svarta havet.

När Lenin grep makten i oktober 1917 utlöstes de ultranationalistiska och militant konservativa krafter som likställde kommunisternas maktsträvanden med en judisk konspiration. Trots att de enskilda fakta som Blomqvist lyfter fram är välkända måste jag säga att jag blir smått chockad över den sammanhängande bild han ger.

Det är, med ett ord jag inte sett tidigare, en ”för-förintelse” han beskriver. Under inbördeskriget efter oktoberrevolutionen mördades åren 1918–1920 bara i Ukraina uppåt 150 000 judar av framför allt de vita arméerna; kanske uppåt tio procent av landets judiska befolkning dödades. Urgammal antisemitism flöt samman med antikommunism.

Motrevolutionens idéer stannade emellertid inte i öster utan slog snart rot i Tyskland – naziideologen Alfred Rosenberg var balttysk – och i mordet på den judiskfödda revolutionären Rosa Luxemburg fick hatet mot judebolsjevismen ett av sina ultimata uttryck.

Myten om en revolution ledd av judar fick genomslag på högsta officiella nivå även i England och USA. Brittiska utrikesdepartementet varnade i en officiell vitbok för judebolsjevismen, ärevördiga The Times fruktade i en anmälan av Sion vises protokoll en kommande Pax Judaeica och krigsministern Winston Churchill menade att den bolsjevikiska revolutionen anfördes av judar. I USA jagade myndigheterna under the Red Scare radikala judar, och militära planer på att i en krissituation besätta det judiskt präglade nedre Manhattan utarbetades. Bilfabrikanten Henry Fords bok The International Jew blev en antisemitisk storsäljare under tjugotalet, inte minst i Tyskland.

Vad är detta? Det är högerns och den kommande nazismens världsbild.

Myten om judebolsjevismen är tänkt som en studie av debatten i Sverige under dessa år. Det är den också, även om det framför allt är den internationella överblicken som skrämmer och ger aha-upplevelser. För Sveriges del letar Blomqvist igenom nyhetsartiklar och debattböcker från dessa år och finner samma groteska tankemönster, i huvudsak hos högern men ibland också hos ledande socialdemokrater som Arthur Engberg. Den svenska polisbyrån sammanställer uppgifter – skvaller – om radikala judar i södra Stockholm, oftast arbetare.

Den nya sovjetmakten gav judarna samma rättigheter som andra medborgare och bekämpade så gott det gick pogromerna men även om åtskilliga judar drogs till kommunistpartiet var de knappast överrepresenterade där. Nej, det var högern och ultranationalisterna som behövde en fiendebild. Och den blev så stark att den ett par årtionden senare mynnade ut i historiens största brott.

Leninstatyn i Kiev faller till marken med ett dån som förskräcker.

FAKTA

SAKPROSA

Myten om judebolsjevismen – antisemitism och kontrarevolution

Håkan Blomqvist

Carlssons