Tjack för lektionen

Hyllade Breaking bad når vägs ende

beroendeframkallande fullträff Bryan Cranston som Walter White i Netflix-succén ”Breaking bad”. Foto: AP
beroendeframkallande fullträff Bryan Cranston som Walter White i Netflix-succén ”Breaking bad”. Foto: AP
BOKRECENSIONER
Philip Seymour Hoffman.
Philip Seymour Hoffman.

I början av veckan dog en av vår tids finaste skådespelare, Philip Seymour Hoffman, av en överdos heroin. Han var en fantastisk aktör och 46 år är ingen ålder, men det verkar ligga något annat bakom de floder av ovanligt uppriktig sorg som väller fram från tidningssidor och i sociala medier.

Kanske är Hoffmans andra beundrare lika förvånade som jag över drogvalet. Heroin? Verkade han inte alltid så fokuserad och närvarande i sitt arbete? Chocken över nyheten blandas med insikten om ett annat – växande – problem. Nämligen att narkotikaanvändningen i USA har gått över alla gränser.

För några veckor sedan las de sista avsnitten i den avslutande femte säsongen av knarkkultserien Breaking bad ut på svenska Netflix.

Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Liksom miljoner tevetittare över hela världen har jag blivit beroende av berättelsen om Walt White, den hämmade kemiläraren från Albuquerque, New Mexico, som blir knarkkung och ödelägger sitt liv. Att Breaking bad inte bara är välskriven, välregisserad (bland andra av Johan Renck, alias Stakka Bo) och visuellt utmanande, utan också en av de otäckaste och moraliskt mest tvetydiga serier som gjorts, har inte hindrat mig från att sitta som klistrad vid rutan.

En fördom när det gäller populärkultur är att konsumtionen till stor del är genusstyrd. Om man ser till topplistor tycks kvinnor älska berättelser om kvinnor som villkorslöst kapitulerar för kärleken medan män föredrar historier om män som beter sig gränsöverskridande – gärna kriminellt. När Breaking bads showrunner, Vince Gilligan, pitchade Breaking bad för bolaget AMC:s ledning lär han ha sagt att han ville ta en Mr Chips och förvandla honom till Al Pacino i Scarface. Med facit i hand kan vi konstatera att han lyckades. Betyder det att Breaking bad är en vanligt, stereotyp grabbserie?

Nej, snarare tvärtom. Trots många blinkningar till västerngenren, som Gilligan påstår sig älska, formar sig serien som en mörk saga om det amerikanska samhällets sammanbrott. För att gestalta detta har han valt att låta handlingen utspela sig i den mest våldsamma av alla maskulina miljöer, nämligen narkotikans undre värld.

Samtidigt som jag tittar på Breaking bad, med anledning av att jag håller på att skriva en radiopjäs, läser jag den mexikanska journalisten Anabel Hernández sensationella reportagebok Narcoland. Hernández, liksom Lydia Cacho före henne, har lyckats teckna en skrämmande bild av hur USA:s ”war on drugs” har lett Mexiko till ruinens brant. Det land om vilket 1800-talsdiktatorn Porfirio Díaz sa: ”Stackars Mexiko, så långt från Gud och så nära Amerikas förenta stater”, är numera sönderslitet av rivaliserande knarkkarteller och ett av världens farligaste länder för journalister att verka i. George W Bush brukade kalla Mexiko en ”default state”. Med det menade han ett land där staten fullständigt hade förlorat sitt våldsmonopol och där ingen rättssäkerhet längre fanns.

Hernández själv blev reporter efter att hennes far kidnappats och avrättats utan att polisen visat något intresse för att utreda fallet. I Narcoland pekar hon ut några av Mexikos ledande kriminella, och de politiker och näringslivstoppar som står högst på kartellernas lönelistor. Liksom Cacho lever hon under konstant dödshot.

Det slår mig att Breaking bad handlar om den här konflikten – fast betraktad från andra sidan Rio Grande. Walt White börjar använda sina kemikunskaper för att koka metamfetamin därför att han behöver pengar. Pengar behöver han därför att hans lärarlön är så usel att han inte har råd att skaffa sig sjukförsäkring. När han drabbas av lungcancer vet han att behandlingen kommer att ruinera familjen – om han inte hittar en utväg.

Men utan närheten till det laglösa Mexiko går det inte att koka meth. Kartellernas verksamhet spiller över på och ritar om kartan även för till synes laglydiga nordamerikanska medborgare. Om Mexiko är transitlandet framför alla andra, är USA stället där drogerna konsumeras. På ena stället är folk kriminella ”narcos”, på det andra laglydiga livsnjutare.

I längden går det dock inte att upprätthålla denna skillnad. Precis på samma sätt som våld och brott mot mänskliga rättigheter i kolonierna färgade livet i 1800-talets Belgien och Storbritannien, präglar den smutsiga narkotikahanteringen dagens New Mexico-bor. Och när Anabel Hernández skriver att kartellkrigen och korruptionen har förstört flera generationer av mexikanska män, vilket har resulterat i en störtflod av besinningslöst våld riktat mot kvinnor och barn, tror jag att situationen i Mexiko indirekt påverkar även Walt White.

För på sätt och vis är han biblisk i sin patriarkala vrede. Varje gång han får frågan om varför han gör det han gör – mördar, utsätter sina barn för livsfara och utövar emotionell utpressning mot sin fru – svarar han att han gör det för sin familj. Han är bara en försörjare, en breadwinner på ren amerikanska, som strävar efter att dra sitt strå till stacken. Att hans familj knappast tackar honom för detta, gör honom bara ännu argare.

Först i sista säsongen kommer sanningen fram (men det actionspäckade slutet tänker jag förstås inte avslöja). Walt kommer för att hälsa på hustrun som deprimerad sitter och tar en rök i sitt radhuskök. Hon frågar honom – igen – varför han handlat som han gjort. Han svarar – igen – att han bara tänkt på familjens bästa. Hon blir då rasande och ber honom att tala sanning. Walt stelnar till och spänner ögonen i henne. ”Jag gjorde det för min egen skull”, säger han plötsligt. ”Jag gillade det. Jag var bra på det”.

Och det är kanske den enkla sanningen bakom både normlöshet och förfall. Börjar man bryta mot reglerna, går det till slut av bara farten. Våld föder mer våld i en vansinnesspiral. Oavsett om ”man” är en man eller en hel nation.

Sopranos var den första teveserien där publiken fick lära sig avsky Tony Soprano efter att först ha tagit honom till sitt hjärta. Breaking bad går ett steg längre genom att få oss att känna äkta rädsla inför Walt/hjälten. Samtidigt kan vi inte låta bli identifiera oss med de kriminella, att känna irritation över tjatiga fruar, sippa grannkäringar och korkade barn som försöker ställa sig emellan mellan männen och deras mål, makt och självförhärligande. Det skapar en ambivalens som är både äcklig och kittlande.

Breaking bad är en teveberättelse som inte stryker någon medhårs. Själv utgår jag från att den kommer att räknas bland de nykoloniala klassikerna. En sorts modern Mörkrets hjärta – fast i populärkulturell skepnad.

Ulrika Kärnborg

Ulrika Kärnborgs pjäs om det mexikanska kartellvåldet och kvinnomorden i Ciudad Juárez, Mördaren, staden och himlens härskare, sänds i maj, Sveriges Radio P1.

FAKTA

TV-SERIE

Breaking bad

Netflix

SAKPROSA

Narcoland. The mexican drug lords and their godfathers

Anabel Hernández

Verso