Horkarlar, tjyvar och orgelbyggare

Ny bok om brott och människoöden under 1600-talets Sverige

Offentlig avrättning med bila.
Offentlig avrättning med bila.
BOKRECENSIONER

”Den Anders i Jerslätt, som så ofta har varit framme, och är till döden dömd, både för hor och mord, den skall han låta stå sitt straff androm till sky och varnagel.” Så löd till slut domen i Vadstenas rådstuga 1606, men det tog sin tid innan denne oförbätterlige våldsman och horkarl, som också hade svurit falskt och förtalat en präst, fick ”stå sitt straff” – hängning. Möjligen hade också det barnlik man hade hittat något med Anders att skaffa.

Så dinglade han äntligen i galgen den 3 mars, varefter liket grävdes ner på galgplatsen. Någon kyrklig begravning var det naturligtvis inte tal om. Även kvinnor som dömdes till döden, eller att levande begravas – ”kvick i jord” –, fick sin gravplats under avrättningsplatsen.

Karl IX lär ha varit trött på alla horsbrott, han hade ett decen­nium tidigare drivit en kampanj, men den gav inte önskat resultat. En hårdare lag, Bibelns, skulle några år senare skrivas, vilket innebar att den nåd som emellanåt tidigare beviljats från högsta ort, kungen, alltmer sällan skulle ges. Mord, hor (sex utanför äktenskapet) och stöld var de vanligaste brotten som hamnade i rätten och det är genom olika rättegångsprotokoll från Östergötland, Jönköping och Vadstena, som Annika Sandén har lyckats vaska fram sex människoöden kring sekelskiftet 1600.

Volymen Usla, elända och arma – Samhällets utsatta under 700 år, redigerad av Annika Sandén och Sofia Holmlund, där Sandén också skriver om fattigdomen under reformationen, kan med fördel läsas som en pendang till föreliggande bok, Missdådare – brott och människoöden i Sverige omkring 1600.

Det är knapert med material i Sverige från den här tiden, som likt större delen av Europa var drabbat av krig, svält och extrem kyla. Samtidigt kan vi erinra oss att när Anders i Jerslätt far fram på byn, är Shakespeare verksam i London och Monteverdi skriver operor i Italien. I Sverige har Lars Wivallius just fötts, Stiernhielm är ännu en liten pilt och det är först mot mitten av seklet som Axel Oxenstierna grundar ämbetsverk, delar in landet i län och lägger grunden till den statsapparat som än i dag är.

Anders Månsson, en gång tjuv, med tiden anklagad för hor, kom faktiskt att träffa Oxenstierna. Månsson började sitt liv som tjuv, för vilket han ställdes inför rätta 1613. Han ska ha stulit ur kyrkan, ett fruktansvärt brott, men möjligen på grund av att han var borgarson med en far som hade goda kontakter och var betrodd, klarar han sig. Tjuvnad kunde mycket väl bestraffas med döden. Anders Månsson träffar Oxenstierna några decennier senare. När han väl växer upp blir han nämligen en av Sveriges första orgelbyggare, ett hantverk som bland annat tar honom till Uppsala och domkyrkan där han bygger ett 22-stämmigt orgelverk.

Men hans liv är inte oklanderligt. I Uppsala förför han sitt värdpars dotter, trots att han var gift. Sådant enkelt hor, som det hette, var ofta för kvinnan förödande. Hennes värde på äktenskapsmarknaden sjönk katastrofalt. Hur det nu var, så klarade sig Anders Månsson, och flickan blev sedermera ärbart gift.

Lagen, då som nu, handlar om att bevara en stabilitet i samhället. Familjen, äktenskapet och äran var det som borgade för en fungerande gemenskap i det tidigmoderna Sverige. Gemenskapen, det som en del i dag kallar nätverket, var livsnödvändigt. Utan släkt stod man sig slätt, ingen kunde gå i god för den som blev anklagad. Kom man dessutom utifrån, som lösdrivare eller främling, blev straffen än hårdare. Att slita spö eller sitta i stocken var en sak, men att därtill, som många tiggare eller kvinnor dömda för hor, bli förvisade, det var nästan lika illa som att dömas till döden.

Så kan det, i konungariket Sverige, än i dag gå till.

FAKTA

SAKPROSA

Missdådare  – brott och människo­öden i Sverige

omkring 1600

Annika Sandén

Atlantis