Allting drunknar i textmassorna i Till Damaskus

Ghayath Almadhouns och Marie Silkebergs gemensamma poesiverk hade tjänat på att vara två separata böcker

Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun har tillsammans skrivit diktsamlingen ”Till Damaskus”.
Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun har tillsammans skrivit diktsamlingen ”Till Damaskus”.
BOKRECENSIONER

Ghayath Almadhoun är uppväxt i ett flyktingläger i Syrien. Hans första bok på svenska var Asylansökan från 2010, en snabbt producerad textsamling - nästan en bilaga till hans ansökan om uppehållstillstånd. Nu har han tillsammans med Marie Silkeberg skrivit en mycket större och mer genomarbetad bok. Till Damaskus är en ståtlig typografisk produkt, som tänkt för att nomineras till ett Augustpris.

Två stilar försöker komma till tals med varandra. Almadhoun bär med sig några av den arabiska poesins traditioner. Silkeberg är etablerad svensk poet, professor i litterär gestaltning i Göteborg. Hans texter är stinna av metaforer medan Silkebergs är milt svävande och antydande.

Hans är bräddfulla med konkretion, hennes abstrakta och undflyende. För Silkeberg är Damaskus mest en projektionsyta, för Almadhoun ett sårigt förflutet och en oavslutad blodig kamp. Det sedan tre år pågående syriska inbördeskriget färgar av sig på texterna. Men om detta faktum gör boken till politisk poesi är inte helt säkert.

Ghayath Almadhouns texter (med lite större stil) är kraftfulla och muskulösa, man skulle våga kalla dem ”soldatdikter”. Staden är våldsam: ”Denna stad äter sin broders kött och rapar upp människomyller, denna stad är kringmurad av historier och böner från fromhetens fördömda, denna stad har aldrig klippt av navelsträngen som förbinder henne med döden, hon vässar kniven varje kväll, förväntansfull inför den stundande massakern. / Jag önskar att jag hade en motorhuvs värme i din sorgsna vinter, och gravens kyla i din bittra sommar, du cement­öken, du stad som dricker te till krigstrummornas larm och dansar nederlagets dans över dina förlorade söners lik, amen.”

Detaljrikedomen är stor, metaforerna så överflödande att de står i vägen för varandra. Här finns för många ”likt” och ”liknar”. Det har kanske med arabiskspråkiga traditioner att göra, men i en samtida svensk kontext där metaforer inte är så populära ser det nästan ut som ett uppkäftigt manifest.

Marie Silkeberg (med lite mindre stil) skriver om något som är ”attraktivt för det episka begäret”, men det episka infinner sig aldrig. Några typiska rader - och stadsbilden är en helt annan hos henne:

”de fina rörelserna. själens. ­genom parken. ankomstens. och avskedets. plats. no. säger han. att ha vidrört. just den platsen. en känsla genom parken. i natten höstmörkret. fukten. the first day. got away. i cant any longer. my head is. de som kunde ta sig ut ur landet. först genom parken tänker jag att det är samma plats. frostkristallernas.”

Det som till sist gör att jag inte kommer in i den här boken är den väldiga mängden text. Det liknar grafomani. Författarna tillber skriftens beläte. Skriften är viktigare än poesin. Det blir som på de magnifika flygbilderna från ­Damaskus som rytmiserar textflödet - allt blir överblick, inga detaljer, hur många de än är - fastnar. Allt blir koordinater, inga relationer orkar uppstå. Allt drunkar i allt.

Jag tror det hade blivit mera läs- och njutbart om de här ­rösterna särat på sig i varsin bok och varit blygsamma nog att hålla igen ordströmmarna.

FAKTA

POESI

Till Damaskus

Ghayath Almadhoun, Marie Silkeberg

Albert Bonniers Förlag