Allt kan hända i Mats Kempes böcker

Hans listiga noveller är omöjliga att ta sig ur

Mats Kempe (född 1966) imponerar i ”Det jag redan minns”.
Mats Kempe (född 1966) imponerar i ”Det jag redan minns”.
BOKRECENSIONER

Det jag redan minns - Mats Kempes ”roman i 16 noveller” - utspelas i ”Den animerade staden”. En anonym vit och västerländsk plats, blodlös på det sätt som verklighetsbortlängtande fantasy och science fiction-miljöer ofta kan vara. Men i den här boken genomblåst av en mild Ray Bradbury-vind.

Den animerade staden är fiktiv men kunde vara Sundsvall, Karlskrona eller någon amerikansk småstad vid havet med kaj och måsar. Ett typiskt samhälle i någon ”realistisk” svensk roman, film eller dramaserie. En stad som föreställer vanlig, befolkad av ”vanliga” människor. Men också ett ställe där vad som helst kan hända. Därför snärjs man genast in i ett slags förväntan på konstigheter.

Ett mobbscenario i novellen Carnival of flesh and blood är som det alltid är, åtminstone i highschool-filmerna. Den elake ledaren kör sin grej och de anonyma flabbarna omkring sin.

Det underliga är att man här ”spelar” en bokserie om unga vampyrer som alltför mycket liknar en remake av Twilightsagan. De unga rollspelarnas känslor av ensamhet och främlingskap ger dock historien en underminerande äkta svärta. Och mobboffret flyr bokstavligen in i boklimningen.

The Colin Blunstones lookalike contest som skildrar evenemanget på den överdimensionerade Drivveden basketball arena, där det inför en publik av vrålande fans tävlas om vem som kan sjunga Zombies gamla låtar bäst, tror jag först är en solklar satir över popnostalgi. Men varför brinner vinnaren upp när han sjunger I do believe? Är det nån form av sabotage? Mot vad?

Det är svårt att förklara, utan att spoila, den förundran som växer inom en när man börjar ana graden av ofrihet också i den animerade staden.

Gregory trivs inte alls i rollen av skämtare han tilldelats i vampyrserien, han upplever de egna replikerna som ”gapiga plattityder”. Han fasar för att bli biten och smittad av evigt liv. Och därmed tvingas stanna kvar i bokserien som dessutom inte säljer nåt vidare och till vars fortsättning förlaget hyrt in några cyniska manusproffs för att göra publikt gångbar.

I en annan novell är Gregory en kuf på biblio­teket, utanför all gemenskap. I en tredje har han sin mobbare Henrik som vanmäktig lilleputt i en glasburk i garderoben. I en fjärde är han en av manusförfattarna, en som till slut får nog och föredrar sina egna högst privata drömmar, flyr och lämnar sina karaktärer i sticket. En annan Gregory blir hängande mitt i ett fall ner från ett höghus, precis när huvet ska krossas mot betongen.

När tron på den animerade staden som en påhittad verklighet börjar upplösas, samtidigt som de fiktiva figurerna där tvingas söka vård för sitt permanenta dèja-vu-tillstånd, så känns detta än mer klaustrofobiskt.

Alla igenkändheter, härmningar, remakes och kopior - exempelvis en nergången och alkad Sherlock Holmes, en av dessa säljande populärkulturella figurer som ju ständigt injiceras med nytt nostalgiskt symbolvärde - krymper staden till en allt trängre klichévärld. Där allt bara till slut liknar sig självt, dit inga nya ideer eller figurer släpps in.

”Den animerade staden” som först verkar så magisk och fantastisk visar sig vara ett land med stängda gränser, en det igenkännbaras diktatur.

På sitt eget listiga och atmosfärlösa vis är Det jag redan minns omöjlig att ta sig ur.

FAKTA

PROSA

Det jag redan minns

Mats Kempe

Norstedts