Stora gester med löd

Lina Östermans poesidebut Flodsökare strängt balanserad skönhet

BOKRECENSIONER
Lina Österman, poet.
Foto: Magnus Wahlgren
Lina Österman, poet.

Vad är en flodsökare? Jag vet inte riktigt.

Ronny Ambjörnsson gav 1969 ut boken Flodsökarna (Cavefors), med texter av Stanley och andra upptäcktsresande. Så något slags stigfinnare kanske?

Lina Östermans debut Flodsökare lämnar frågan öppen, men den gåtfulla titeln försätter trots allt läsaren i rätt stämning inför upptakten:

”Ur ebb reser sig en äng av anemoner / O brinnande soldater / Meteorernas tid har inte kommit än / Vila i den tystnad som befolkar stjärnorna / Meddelanden ilar genom civilisationer / Över magnetiska fält / Allt ska bära färgen av rubin / Sju gånger”.

En hårt knuten poesi som synes, med tydliga influenser av senare modernistiska portalfigurer, som Nelly Sachs och Paul Celan, men också buren av en metafysisk passion som ofta får mig att tänka på Hjalmar Gullberg, lustigt nog.

Inledningsvis är Österman svår att följa, men efterhand etablerar sig ett drömskt ”jag” eller snarare ”vi” i texten. Ordet tycks föras av ett gäng vemodsfyllda ombud för evigheten, irrande som hemlösa jordströmmar genom tiden och rummet, i en ordning bortom människans: ”Syster säg mig vilka var vi?”.

I det jordiska verkar poeten Österman också som anställd vid Cullbergbaletten, och det ligger faktiskt nära till hands att läsa de 29 korta dikterna i Flodsökare som ett slags scenanvisningar till en dansföreställning. Ord för sådant som rörelse, riktning, flöde och förvandling förekommer ymnigt. Ta bara inledningens anemoner, eller en dikt som denna: ”Men vi upphör aldrig att falla / Allt faller / Och vi faller med det // Alltid störe tomheter.”

Dekoren är hur som helst intagande, dikterna bärs av en strängt balanserad skönhet som är svår att värja sig mot och som ­bitvis är grymt imponerande.

Det är stora gester förstås, och nog blir man en smula matt av de många mytologiska referenserna, men vad gör väl det när det är ett sådant löd i diktionen: ”Verkligheter uppstod / Krökta majsfält / Jag var en sfinx / som flöt uppströms mig själv”.

FAKTA

POESI

Flodsökare

Lina Österman

Modernista