Sverige går åt helvete

Svea rike är i fritt fall menar Kristian Lundberg i nya boken Det här är inte mitt land

Klarsynt.  Sverige går åt helvete, menar författaren Kristian Lundberg (född 1966) i sin nya bok.
Klarsynt. Sverige går åt helvete, menar författaren Kristian Lundberg (född 1966) i sin nya bok.
BOKRECENSIONER

För fyra år sedan kom Sverigedemokraterna in i riksdagen, några månader efter att en av deras toppolitiker, med järnrör i handen, triumferande sagt till komikern Soran Ismail: ”Du är inte svensk. Det här är inte ditt land. Det här är mitt land.” Nu kontrar författaren Kristian Lundberg med att döpa sin nya bok till Det här är inte mitt land. Omslaget är provokativt draperat i den svenska flaggan.

Vårt land håller på att gå åt helvete, menar Lundberg och anför sina skäl: barn går hungriga till skolan, asylsökande behandlas som om de vore kriminella, kvinnor misshandlas, det offentliga säljs ut. Det land som Sverige håller på att bli, menar Lundberg, vill han inte kalla sitt. Därför vill han rikta sig till oss med denna ”anklagelseskrift”.

Jag tror att vi är många som känner så. Frågan är om det är någon som tycker att Sverige bara blir bättre. Inte ens Timbro ger ut optimistiska böcker längre, (höjdpunkten på deras optimism mmanföll för övrigt med att klimatkrisen kom upp på dagordningen) utan dystra texter om hur ljusets fiender tar över. Alla tycker att tiden är ur led och dystopin tycks vara vår tids genre, oavsett skälen till missnöjet. Och Kristian Lundbergs samhällssyn delar jag fullständigt. Jag ser också vad han ser: vänner som hamnar i missbruk, tar livet av sig, inte hittar en plats i samhället.

Ändå har jag invändningar mot denna bok. För det första är det inte någon anklagelseskrift. Snarare är det en ”Kristian Lundberg funderar om allt mellan himmel och jord.” Tankarna far hit och dit utan någon synbar logik. Varför ett kapitel om mäns våld mot kvinnor ska ingå i en bok om hur allt blir sämre kan jag inte förstå - det är ju knappast något som uppstått nu. Snarare skaffar samhället sig mer kunskap och bättre verktyg för att arbeta mot våld mot kvinnor. Det finns så mycket skrivet och analyserat i frågan, men Lundberg hanterar den slarvigt, genom självklarheter som ”Mäns våld mot kvinnor sker dagligen, i slott och koja.”

Den röda tråden i boken verkar vara att Lundberg är upprörd. Han påminner om Eduardo Galeano på det sättet att han gör upprördheten till ett permanent sinnestillstånd, utan att söka någon väg ur upprördheten - tvärtom vill han att vi ska ryckas med av den. Vad ska vi göra då?

”Jag har inga svar att ge, bara frågor” skriver Lundberg i det sista kapitlet, och att ”det handlar bara om att börja tala.” En acceptabel hållning för att komma från en privatperson, men från en författare och intellektuell är detta fullständigt otillräckligt. Här finns ingen analys av hur problemen hänger ihop, inga förslag på vilka samhällsförändringar Lundberg vill se. Detta är vanmakten personifierad och det är en hållning som är livsfarlig för vänstern.

För det andra är dystopin en genre som man bör handskas försiktigt med. Att säga att allt går åt helvete kan vara ett retoriskt grepp av Lundberg för att vi ska vakna upp, men det kan lika gärna göda uppgivenhet. Om vi stänger in oss i våra respektive idéer om armageddon skapar vi låsningar, inte lösningar.

Nu kanske jag är hård mot en bok som är både poetiskt skriven och mycket sympatisk. Särskilt stycket om Malmö, där Lundberg polemiserar mot Fredrik Ekelunds bild av staden, borde läsas av alla. Där plockar Lundberg isär Ekelunds försåtliga beskrivningar om grymma mord genom att svara torrt: ”Mord är just grymma.” Lundberg har också en mänsklig ton som jag gillar.

Om och om igen stannar han upp, frågar sig vad det innebär att vara människa, om det kanske inte är att våga gå emot order, vägra deportera flyktingar. Och varför Rädda Barnen skräddarsyr en utbildning för poliser i hur man avvisar barn är en skandal.

Det här är en bok att ge till de som kanske inte tänkt så mycket på samhället förut, men ska man få samhällsutvecklingen att byta riktning måste man anstränga sig mer än så här.

Kajsa Ekis Ekman

Kristian Lundberg är medarbetare i Aftonbladet Kultur. Därför recenseras bokena v författare och DN-medarbetaren Kajsa Ekis Ekman.

FAKTA

SAKPROSA

Det här är inte mitt land

Kristian Lundberg

Atlas