Storverk för de små

Här är bilderböckerna som spränger ramarna

Jan Lööfs bildvärld, så bra att den lyfter från pappret, här i ”ABC boken” från 1999. Bild: Jan Lööf/Alfabeta
Jan Lööfs bildvärld, så bra att den lyfter från pappret, här i ”ABC boken” från 1999. Bild: Jan Lööf/Alfabeta
BOKRECENSIONER
Gunna Grähs medverkar i nya antologin ”En fanfar för bilderboken”. Foto: TT
Gunna Grähs medverkar i nya antologin ”En fanfar för bilderboken”. Foto: TT

Det prånglas ut så många medelmåttiga bilderböcker. Små storysar som illustrerats och sedan är det bra. Munnen går och blicken far, men inget särskilt uppstår i mötet mellan text och bild.

Trälig läsning, helt enkelt.

Men så finns det de där andra böckerna, hela världar som Anna-Clara Tidholms Knacka på! eller Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet, för att ta två kända exempel.

Det är berättelser som tar tillvara på bilderbokens alla möjligheter, inte minst de materiella, och som därigenom lyfter ur pappret på ett nästan magiskt vis.

I sin avhandling från 1992, Bilderboken – på väg mot en ny teori (Alfabeta), anför Ulla Rhedin dessa båda böcker som paradexempel på något som hon kallar för ”genuina bilderböcker”.

Detta då i motsats till böcker där bilderna mest tycks fungera som ett kulört bihang till textens överhöghet.

Den genuina bilderboken däremot, menar hon, är snarast att betrakta som en helt egen konstform. Den förenar text och bild organiskt, och är ”en både mediespecifik och mediemedveten bilderbok”.

Indelningen kan tyckas njugg och generaliserande, men syftar främst till att synliggöra bilderbokens artegna verkningsmedel och egenskaper.

I den nyligen utgivna antologin En fanfar för bilderboken (Alfabeta), redigerad av Lena Eriksson, Oskar K och Rhedin själv, spinner hon vidare på sitt resonemang – med draghjälp av bilderboksskapare som Gunna Grähs, Gro Dahle och Dorte Karrebæk som bidrar med essäer och kortare texter, ”strötankar”. Boken är frukten av ett sexårigt samarbete, med utställningar och seminarier på Nordiska akvarellmuseet på Tjörn.

I det bitvis svårforcerade inledningskapitlet utvecklar Rhedin bland annat vad det skulle innebära för bilderboken att byta teoretisk hemvist. Hur skulle det vara om bilderboken valde att definiera sig inte som en litterär subgenre utan som en flermedial konstart?

Rhedin argumenterar bra, och nog finns åtskilligt att hämta från andra discipliner för att bättre förstå bilderbokens särart. Bilderboksvetenskapen är ännu purung, och saknar exempelvis självklara motsvarigheter till systervetenskapernas behändiga uttryck som ”filmatisering”, ”dramatisering” eller ”musikalisering”.

Rhedin förslår här ”bilderbokisering”, och efterlyser en bilderbokskritik som vässar sina instrument framför allt vad beträffar bildanalys, men också vad beträffar performativ och sinnlig gestaltningskraft. Den högkvalitativa bilderboken behöver en kompetent kritik för att över huvudtaget säkra sin existens, menar hon.

”Om bilderboken som konstform ska överleva tidens snabbt skiftande trender och inte sluta i rena varuekonomin som en likgiltig del av det månghövdade monstret som går under den gemensamma beteckningen kultur, är det nödvändigt att hålla fast vid den genuina bilderboken, värna om och utveckla dess egenart som bokverk.”

En fanfar för bilderboken domineras av Rhedins längre och teoretiska texter, och att bläddra sig fram till exempelvis Gunna Grähs rapport från ritbordet erbjuder en välbehövlig andningspaus i läsningen.

Grähs knorrar över det bristande bildsinnet hos allmänheten, men hennes yrkesmässiga reflektioner över sådant som sidbrytningar eller bildlösningar är genuint intressanta att ta del av.

”Bilden tar gärna över ansvaret för de blommiga gardinerna, de prickiga påslakanen och de vilt uppspärrade ögonen. Inbyggda konflikter och hierarkier, uppjagade känslor och naturkatastrofer kan lika gärna gestaltas av en intelligent komposition som att ordrikt beskrivas i text.”

Gro Dahle rapporterar från Norge, som enligt hennes förmenande är världsmästare i litteraturstöd. Det kan mycket väl vara sant, och för den norska bilderbokens del innebär det bland annat att kvalitetstitlar köps in i 1 500 exemplar av staten, för distribution till biblioteken. Ett viktigt stöd, både för författare och förlag.

”Det här lilla landet har blivit en hemvist för litterära experiment, för skönlitterära försök, för konstnärlig utforskning, för sprängande av gränser och mörker, för farlighet och lek.”

Här har Sverige sladdat efter i spåret, och de inhemska förlagen har dessutom visat sig kallsinniga till grannlandets utmanande och avantgardistiska bilderböcker.

De senaste årens val av ALMA-pristagare inger dock förhoppningar. Kitty Crowther, Shaun Tan och Isol är alla tre ypperliga exempel på en ny sorts bilderbokskonstnärer som tänjer på genrens ramar och utmanar föreställningen om att en bilderbok enbart riktar sig till barn mellan tre och sex år.