Romernas röst

Majgull Axelssons nya roman chockerande och grandiost om övergreppen som ännu pågår

En romsk kvinna blir avhyst från ett läger utanför Stockholm i mars i år.
En romsk kvinna blir avhyst från ett läger utanför Stockholm i mars i år.
BOKRECENSIONER
Majgull Axelsson (1947) blandar fakta och fiktion i berättelsen om en romsk kvinnas livslånga hemlighet.
Majgull Axelsson (1947) blandar fakta och fiktion i berättelsen om en romsk kvinnas livslånga hemlighet.

Majgull Axelsson har alltid intresserat sig för de utsatta som saknar röst i samhället. Det har varit barn i sexhandel, handikappade på institution, ensamma mammor i arbetarklassen. Nästan alltid är det kvinnor som står i centrum.

I nya boken Jag heter inte Miriam ger hon sig i kast med romernas holocaust och deras situation i Efterkrigs-Sverige.

Tajmingen är osviklig: under året har Skånepolisens register över romer avslöjats, förslag har framkastats om tiggeriförbud skräddarsydda för att mota bort östeuropeiska romer, och äntligen kom den första biografin över aktivisten och författaren Katarina Taikon, skriven av Lawen Mohtadi. För bara några dagar sedan kom regeringens vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet. Och vi blev akut varse om vitbokens ärende, när Diana Nyman, representant för Romska rådet, inte tilläts äta frukostbuffé tillsammans med andra gäster på hotell Sheraton i Stockholm.

Den diskriminering och utstötning som fortfarande pågår har en lång historia.

Majgull Axelssons huvudperson har upplevt åttiofem väldigt speciella år av den. När vi möter Malika från Münchentrakten har hon varit Miriam, en ”väluppfostrad flicka av god familj”, i runt sjuttio år. Under transporten från Auschwitz till Ravensbrück bytte hon sin trasiga särk mot den döda Miriam Goldbergs och fick en ny identitet. I stället för zigenare betraktas hon nu som judinna. Det hjälper henne både i koncentrations­lägret och, framför allt, när hon kommer till Sverige med de vita bussarna.

Nazisterna var inte mildare mot judar, men det är, enligt boken, medfångarna i lägret. Miriam är förvissad om att vännerna och beskyddarna hon skaffar sig där hade vänt henne ryggen om de vetat att hon var rom. Detsamma gäller Röda Korset-medlemmen Hanna som hon landar hos i Småland - inte hade hon tagit en zigenare till sitt hjärta. Och det hade knappast tandläkaren Olof, som Miriam gifter sig med, gjort heller. Föraktfulla kommentarer om zigenare säger henne detta. Faktum är att Malika över huvud taget inte hade fått stanna i Sverige, eftersom det var inreseförbud för romer fram till 1954.

Men Miriam vill överleva och stannar gör hon alltså, och försöker glömma den hon en gång var. På självaste åttiofemårsdagen börjar sanningen läcka ut. ”Jag heter inte Miriam” undslipper hon sig inför son, sonhustru och sondotter, och så inleds historiens långsamma upprullande.

Det är ett grandiost konstruerat dramatiskt upplägg, där författaren varvar berättelser från tiden i koncentrationsläger, de första åren i Sverige och nutid. Fakta vävs in i fiktionen. Alltså får vi genom Miriam uppleva de så kallade tattar­kravallerna i Jönköping 1948, då en mobb gick till våldsam attack mot resande i deras lägenheter. Dagen efter tackade den lokala tidningen de svenska hjältarna. Vi får också lära oss en del om nazisternas syn på romer och om Mengeles vidriga experiment.

Det är chockerande läsning, men bokens litterära styrka ligger ändå i skildringarna från 40- och 50-talens Småland. Här fäller sidorna ut en doft av syren, stekt fläskkotlett och nystrukna bomullsklänningar, blandad med Miriams adrenalinsvettiga skräck för att bli avslöjad och förvisad från detta paradis. Närvarokänslan är stark, och ensamheten i huvudpersonens, mödosamma transformation till en prydlig, småländsk medelklasshustru skär i hjärtat.

Värre är det tyvärr med bokens dramaturgi. Berättelsen bygger på att Miriams minnen kommer i motvilliga skov som ett slags terapiarbete. Formmässigt uttrycks detta likadant på var och varannan sida, ungefär så här: ”Det var ju inte hon som hade jagat henne genom gatorna, inte hon som hade sparkat henne när hon föll, inte hon som … Nej. Inte minnas. Glöm. Glöm. Glöm. Och överlev.”

Det är minnet som trycker på, tre punkter, och så ett nej, inte minnas. Efterhand blir det repetitivt och mekaniskt, och inlevelsen förbyts i frustration. Tyvärr befläckas texten dessutom av en hel del slitna sentimentala grepp, som när Miriam dyker upp i festklänning och Olof för första gången ser henne och hennes skönhet.

Identitetsbytesupplägget är inte heller alldeles enkelt att hantera: att vara judinna i Efterkrigs-Sverige framställs ju lite grand som en tebjudning, jämfört med att vara rom. Det fanns och finns givetvis skillnader i majoritetssamhällets syn på judar och romer, men genom Malika/Miriam ställs liksom gruppernas situation ibland mot varandra. Det ger ett lite märkligt perspektiv på övergreppen mot romer under och efter andra världskriget.

Trots de här invändningarna lyckas ändå Majgull Axelsson gjuta liv i en alltför sällan skildrad historia.

Hon gör det med grepp man kan kritisera, men också med research och berättarglädje.

FAKTA

ROMAN

Jag heter inte Miriam

Majgull Axelsson

Brombergs