Camilla Hammarström har ett alldeles eget tunnelseende

Högstämt expressivt och visuella språket i hennes sjunde diktbok Tunnlar

BOKRECENSIONER

Det är skillnad på tunnlar och tunnlar. Redan ett par sidors läsning av Camilla Hammarströms nya diktsamling transporterar mig till en oväntad insikt. De flesta av oss passerar ju dagligen genom tunnlar, antingen till fots, i bil eller på räls. Och nog krymper tunnelbanetunneln en aning för den som väljer att läsa den här boken just där.

Men den tunnelerfarenhet som skildras här, i den inledande titelsviten ”Tunnlar”, är något helt annat. Föreställ dig en tunnelgrävare på äldre stenåldern, som skrapar fram sina myrgångar ner till gruvan med ett hjorthorn och stöttar upp håligheten med hästben. Den stretande kroppen bokstavligen omsluten av jordens innanmäte. Något händer med en människa där.

Jo, tunnlar har drivits i tiotusentals år: för att bryta sten och metaller, för att leda vatten till städer eller möjliggöra transportleder. Om allt detta kan den mer sakligt intresserade läsa i Gösta E Sandströms charmiga lärobok Tunnlar från 1960 – en bok som Hammarström krediterar i en not och säger sig ha ”hämtat textmaterial” från. Nu har Hammarströms prosalyriska svit förstås inget alls så sakligt över sig. Och textlånen är för övrigt ganska svåra att upptäcka.

Lika lite intresserar sig dikten för vart tunnlarna möjligen leder någonstans. Här gestaltas tunneldrivningen som en kroppslig och existentiell erfarenhet, bortom alla historiska och geografiska avgränsningar. Vad som porträtteras är den utelämnade tunnelgrävarens strävan, en grävandets psykologi. Det blir en historia om vad det innebär att känna sig fram i mörkret, om yttre och inre och om människans närhet till jorden, eller oändligheten.

Tunnlar är Camilla Hammarströms sjunde diktbok sedan debuten 1990. Sex år har gått sedan den närmast föregående, den hyllade Klockorna. I den iscensattes en poetisk associativ inventering av den kejserliga klocksamlingen i den förbjudna staden i Peking. Även om Tunnlar är mindre anspråksfull och mindre av en helhet, tar den i flera avseenden vid där Klockorna slutade.

Intakt är det högstämt expressiva och samtidigt starkt visuella språket. Och kvar är intrycket att Hammarströms dikt gynnas av avgränsningen. Något utöver det vanliga händer när hennes så intensivt infallsrika diktarröst förtöjs vid en plats, ett tema, ting. Tunnelschakten ger en täthet och koncentration till Hammarströms intellektuellt och språkligt yviga poesi, samtidigt som den tematiskt syresätter de snävaste poetiska tunnelgångarna.

Kanske är det just avsaknaden av en sådan förankring som gör att samlingens övriga två sviter, den prosalyriska minnesskriften ”Dagarna” och den metafysiska fragmentsviten ”Atomer”, gör ett något svagare intryck, trots att de – i synnerhet ”Dagarna” – inte saknar starka avsnitt.

Det som dröjer sig kvar längst efter läsningen är ett motiv som ändå kan spåras i alla tre. Ett självreflexivt motiv som på sätt och vis kunde formuleras i en sensmoral: den som tittar tillräckligt länge på världen får till sist syn på sig själv. Pressad intill tunnelväggen blir det åtminstone tunnelgrävarens lika stora som lilla upptäckt: den egna kroppen och det egna varat.

Magnus Bremmer

Camilla Hammarström är medarbetare i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken

av Magnus Bremmer, litteraturvetare och kritiker på Svenska Dagbladet.

FAKTA

POESI

Tunnlar

Camilla Hammarström

Lejd