Livet som piga ett hushållsnära helvete

Anneli Jordahls roman ett trögläst men pricksäkert porträtt av hembiträdet i 60-talets Sverige

Siktar högt.Anneli Jordahl (född 1960) är författare och litteraturkritiker. Nya romanen om det unga hembiträdet i ett gammalmodigt Sverige fångar tidsandan som en smäck - men når inte så långt som den siktar, menar Sven Olov Karlsson.Foto
Siktar högt.Anneli Jordahl (född 1960) är författare och litteraturkritiker. Nya romanen om det unga hembiträdet i ett gammalmodigt Sverige fångar tidsandan som en smäck - men når inte så långt som den siktar, menar Sven Olov Karlsson.Foto
BOKRECENSIONER

Min mamma dog i vintras. Av alla minnen hon tog med sig, stack ett ut bittert och skarpt: hennes år som ungt hembiträde hos en disponentfamilj där frun var generös med ovett och örfilar. När mamma skaffade nytt jobb och sa upp sig – då meddelade disponentskan bara det nya stället att husan ändrat sig och ville stanna hos henne. Detta scenario upprepades några gånger innan mamma slutligen lyckades komma därifrån. Vilket antagligen säger något om klasskillnader, och definitivt något om hur maktlöst ett tjänstehjon kan bli, eller som det heter i dag, en säljare av hushållsnära tjänster.

Som huvudpersonen i Anneli Jordahls nya roman, 16-åriga dalkullan Mona som flyttar till Östersund för att utforska världen och livet. Hon blir hembiträde och barnflicka åt ett galant karriärpar som är sekreterare respektive lovande jazzmusiker, för det är 1959 och i Monas ögon skimrar den jämtländska staden lika tjusigt som reseguidernas New York. Hennes drömmar om bio, musik och konditorier kläms dock ihop till intet av dygnet-runt-jour för hushållet och dess krassliga lilla dotter. Mona inkvarteras på soffan i arbetsgivarens vardagsrum. Spjälsängen står dikt an. Fruns snärtiga auktoritet, flickans febertoppar och pigans barnsliga osäkerhet träder en lustiger dans.

Kvar i Dalarna finns skogshuggarfar och mor, en frälsningssoldat. Relationen till pappa är innerlig. Mor mer förmanande. Mona vill be henne om råd, men det är för dyrt att ringa. Och breven svåra att skriva. Och det är bara början.

För en fara med att passa småbarn, är uppgiftens unika tristess. Den kan spännas till en pilbåge att avfyra misstag med. Krångel och skrik, snorkråkor och skrällhosta. Och laga middag till halv sex, kalvbräss, tack. Dessa nariga, utvakade småbarnsår skildrar Anneli Jordahl lika träffsäkert som vore hon mitt uppe i det själv. Och föräldraskapets alla jobbigheter lämpar paret rakt i unga Monas knä, från nätternas oro till att torka upp i badrummet efter ett blodigt missfall.

Under hennes enstaka utekvällar artar sig i sakta mak vänskaper och romanser. Det lutar åt en hal gitarrist i jazzmusikerns band. Flirtens kommande följder anas i nutida dialogkapitel där en namnlös mor och dotter reflekterar över en frånvarande far. Ur den senares perspektiv är livet först motigt beväringstältande, sedan turnélivets magiska härj och därpå yrkesmålarens hårda vardag. Genom allt hör han kvinnans och barnets klagan, kom hem! Det går som det går.

Bäst återger boken tidsandan. 60-tals­modet, musiken, den blyertsgrå tobaksröken och smörgåsbordens mäktiga landgångar, allt sitter som en smäck. Men Jordahl vill inte bara berätta om hur ett gammalmodigt Sverige utan aborter och p-piller bryts mot rockens och jazzens spirande subkulturer. Utan också skildra hur det var att då vara tjej utan självförtroende och resurser, en person för vilken kläder och utseende var lika viktigt och omständligt som det är för kvinnor än i dag.

Det är också en roman om priset för att på den tiden bli ensamstående tonårsmor. Mona föder ogift en liten flicka och förskjuts därför av sin fromma mor med ett brev så hatiskt, så bortom all trovärdighet att författaren måste ha utgått från ett verkligt exempel.

Med min salig mors pigerfarenheter i bakhuvudet vill jag ta Anneli Jordahls bok till hela mitt hjärta. Men det går trögt, på grund av hantverket. Bokens patos siktar mot stjärnorna, mot Elsie Johanssons eller Moa Martinsons höjder, men både dramaturgiskt och stilistiskt landar den möjligen i Katarina Mazettis trädtoppar, minus den senares humor. Även om saker till exempel är tråkiga är det inte god skönlitterär realism att skriva ut det ordet vid varje tillfälle: ”Tråkig måndag. Tvättade en hög med nylonskjortor. Fick inte bort svettranden på några av dem”.

Redaktörsarbetets brister lyser som fläckarna i ett herrskapshem där städhjälpen stuckit. Det gör Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona till en roman som orkeslöst ebbar ut, snarare än drivs till ett slut värdigt sitt ämne.

Sven Olov Karlsson

Anneli Jordahl är medarbetare på Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Sven Olov Karlsson, författare och litteraturkritiker på Expressen.

FAKTA

ROMAN

Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona

Anneli Jordahl

Norstedts