Sf-hyllning till poesin

Sam Ghazis nya roman en hommage till ett intuitivt skrivande

Sam Ghazi (född 1967) romandebuterar med en science fiction-roman.
Sam Ghazi (född 1967) romandebuterar med en science fiction-roman.
BOKRECENSIONER

För ett par år sedan försökte en science fiction-slukande vän ge mig en grundkurs i genren. Samtidigt som hon lassade fram titlar av Philip K Dick, Karin Boye, ­Samuel R Delany och George Orwell förklarade hon hur hennes sf-läsande ser ut.

Antingen bjuder boken in en i ett parallellt universum som erbjuder en att tänka kring det osannolika på ett bokstavligt sätt, utan att jämföra med verkligheten. Där det enda sättet att ta hand om frågorna som väcks är en sorts exceptionell tilltro till teknisk utveckling.

Eller så är sf-läsningen mer ett angränsande rum än ett parallellt. En litteratur där faktiska tekniska framsteg - och även igenkännliga värderingar och livsstilar - dragits närmare sin spets, och där läsandet blir en tänkbar vistelse i konsekvenserna av tidens tecken.

Sam Ghazis nya roman, hans andra bok efter den uppmärksammade debuten med diktboken Sömn är tyngre än vatten 2007, har ett omslag som verkligen signalerar idén om science fiction, med silver, kantigt typsnitt och en stjärnexplosion mot en mörklila himmel.

Den sällar sig vid en första anblick definitivt till den sistnämnda kategorin. Ett Stockholm med finanskvarter i Vårby gård och en grupp ”avstängda” medborgare, som genom ett chip i nacken hindras från att nyttja någon som helst offentlig service. Denna framtida huvudstad skymtar som fond till berättelsen om Simone och Capheus. En forskare och hennes robotmedhjälpare, som överskrider sin förmåga att diagnosticera komplicerade cancerfall och börjar tänka självständigt. Utåt, gentemot de mänskliga kollegorna, artar sig detta genom diktskrivande. Och inuti - ett av romanens perspektiv är berättat inifrån Capheus - som ett religiöst och andligt sökande.

Maskinens självständiga idéer är alltså mycket mänskliga företeelser.

Trots sina avancerade frågeställningar präglas romanen av en väldig enkelhet, både språkligt och berättartekniskt. Och då och då slår det där enkla och klara över i en lite avklippt undfallenhet.

Den spektakulära intrigen hade kunnat pushas betydligt längre. Den artificiella intelligensen borde vara mer hotfull. Relationerna till människorna hade kunnat intensifieras och blivit sårigare. Och jag hoppas att Ghazi skriver en till roman där det samhälleligt ödelagda Stockholm får ta mer plats.

I stället tänker jag att det är språket eller poesin som i förlängningen ges utrymme.

För trots att poeten Ghazi låter stilen och berättandet vara väldigt lätt, som för att idén till det framdiktade sceneriet inte ska skymmas av något kritiskt arbete med språket eller berättarstrukturen, så handlar ju den här romanen om poesi. Vi får till och med ta del av en poetik skriven av Capheus. Skarpt formulerad och romantiskt influerad säger den oss exempelvis att ”Dikten bär på en mening utan att vara ett meddelande”. Och Sången ur det kinesiska rummet är en idébaserad roman som inte är särskilt intresserad av att undersöka följderna av sin idé.

Jag läser den som en strikt anlagd science fiction-roman, med en hommage till ett intuitivt, poetiskt skrivande. Därigenom ansluter den sig trots allt till min väninnas förstnämnda sätt att läsa sf: ett parallellt rum för tänkande, ett försök att ta sig ur stelnade former och ålagda mönster i skallen. Och i denna genre­roman är svaret på detta alltså: dikt.

FAKTA

ROMAN

Sången ur det kinesiska rummet

Sam Ghazi

Norstedts