Han är socialist av naturen

Göran Greider tar biologin till hjälp för att försvara den solidariska människan

1 av 2
BOKRECENSIONER

Evolutionsforskaren Richard Dawkins publicerade 1976 Den själviska genen. Boken innebar en comeback för biologi och sociobiologi i det politiska tänkandet.

Idén om att människan i grund och botten är egoistisk fick stort gehör när vi gick in i Ronald Reagans och Margaret Thatchers era. På kort tid blev det en sanning för allt fler att de samhälleliga skillnaderna mellan människor beror på genetiska variationer och naturliga anlag i en art som är evolutionärt präglad av kampen för överlevnad genom hundratusentals år.

Kulturen är ung, och naturen gammal, och innerst inne är vi som art primitiva, egoistiska, brutala och i evig kamp med varandra. Varje socialist, kommunist, anarkist, ja även en och annan socialdemokrat eller välmenande socialliberal, har fått höra detta i utsagor som: ”Socialismen/kommunismen/jämlikheten/ välfärdsstaten är en god idé, men människan är inte sådan. Vi är egoistiska, därför fungerar det inte”.

Göran Greiders bok Den solidariska genen är ett välformulerat och väldokumenterat angrepp på idén om männi­skans egoistiska natur. I stället för att avvisa biologin som förklaringsmodell går han in i modern biologisk och sociobiologisk forskning. Han finner ett fackområde där till och med Dawkins och hans tidigare förbundna och inspiratörer har avlägsnat sig från idén om den evolutionärt egoistiska människan.

Greider delar med sig av en rikedom av kunskap och forskning som visar att människans sociala och egoistiska instinkter är lika gamla, och att de förra utgjort en väl så god grund för evolution som allas kamp mot alla. Han citerar generöst, inte bara moderna sociobiologer, utan även tänkarna som stod i spetsen för det moderna genombrottet. Darwin, Freud, Marx, Engels, Krapotkin och Einstein, alla är med och framstår i Grei­ders resonemang som en del av en intellektuell helhet, ett tänkande om människan som öppnar hellre än stänger dörrar för vad vi kan vara och bli.

Det är här styrkan i Greiders arbete ligger. När han är som bäst, visar han den enorma radikala sprängkraft som ligger i det moderna projektet, när människan tar kontroll över sin framtid från furstar och gudar och överför den till sitt intellekt och sin empati. Det var det som mynnade ut i revolutionen i Ryssland i 1917 och i det tjugonde århundradets real­socialistiska försök.

Det är lätt att glömma det när man ser hur dessa samhällen utvecklade sig: Varken empati eller rationalitet satt i högsätet under Stalins eller för den delen ­Chrustjovs och Brezjnevs regeringstid. Därför är det befriande att läsa hur Greider smälter samman 1800-talsoptimismen med sin egen entusiasm för det som kan kallas ”vänstersociobiologi”.

Greider visar att gemenskap och sociala instinkter existerat och fungerat i alla tider. Snarare än att motbevisa möjligheten för socialismen, så närmast bevisar sociobiologin att ett socialistiskt, ja även ett kommunistiskt, samhälle ligger i människans natur.

Det är här, när Greiders resonemang är som ihärdigast, som det faller samman för mig. För även om han lyckas riva ner idén om en mänsklig natur som står i vägen för solidariteten, misslyckas han lika starkt när han försöker bevisa att människan i grunden vill väl. Lika lätt som människans eviga ondska kan motbevisas med tusen exempel på altruistisk godhet genom alla tider, kan människans eviga godhet motbevisas av tusentals exempel på ondska eller brutalitet.

Även om människan inte är ett oskrivet blad, som marxister och humanister haft en tendens att mena, behöver hon för den skull inte vara vare sig ond eller god av naturen. Att leta efter legitimitet för samhällskonstruktioner i biologin är lika meningslöst för vänstersidan som det har varit för högern.

I små separata avsnitt i det stora resonemanget har Greider flätat in betraktelser om samhället runt omkring honom, om klass och om politiken i Sverige i dag. Dessa välskrivna betraktelser ökar läsvärdet och ger Greider en större målarduk, men slutar faktiskt med att undergräva mer än förstärka det politiska resonemanget.

Greiders politiska grundsyn, så som den framstår i Den solidariska genen, är en blandning av odokumenterade, delvis frasmarxistiska påståenden om klass, nation och kön, och har en romantisk syn på både natur och historia.

I Greiders världsbild är moderna jordbruk, djurhållning och skogsmaskiner något oerhört negativt. Före jordbruksrevolutionen levde människan i urkommunistiska, egalitära samhällen där alfahannarna blev straffade och kvinnor och män var jämställda och gemensamt uppfostrade stammens barn. Det sistnämnda är en gammal föreställning om ”den ädla vilden” som antropologin enkelt motbevisat. Greiders politiska teser vill inte ta hänsyn till skillnaden på att leva i ett samhälle på sjuttio individer och ett med nio miljarder.

I inledningen till Den solidariska genen skriver Greider att han har önskat skriva en bok i Bruce Chatwins och Sven Lindqvists anda, en fragmentarisk poetisk personlig berättelse. Det har han lyckats med till fullo, boken är välskriven och tidvis en fröjd att läsa.

Aslak Sira Myhre

Översättning Åsa Linderborg

Göran Greider är medarbetare i Aftonbladet Kultur. Därför recenseras

boken av Aslak Sira Myhre, chef för litteraturhuset i Oslo.

FAKTA

ESSÄ

Den solidariska genen – anteckningar om klass, utopi och människans natur

Göran Greider

Ordfront