Den perversa polisen

Expolischefen och sexförbrytare Göran Lindberg granskas i ny bok

omtyckt polischef Göran Lindberg var vän med flera ministrar. Då visste ingen vad som döljde sig bakom fasaden.
omtyckt polischef Göran Lindberg var vän med flera ministrar. Då visste ingen vad som döljde sig bakom fasaden.
BOKRECENSIONER

Göran Lindberg binder fast flickan och pressar ner penis och testiklar i hennes hals. Han tar strupgrepp, spottar henne i ansiktet och väser att hon är en hora. Han slår och tränger in.

Han gör sånt här ofta och gärna i grupp med män och kvinnor som han tar betalt av. Han vill att flickorna – Julia är inte äldre än 14 – ska slicka honom runt anus. Han vill kissa på dem.

Det finns inget förmildrande med Göran Lindberg. Han är ett praktsvin som våldför sig på tjejer med låg självkänsla, ofta placerade på LVU-hem. Honom kan man odelat förakta och därmed finna tröst hos, för vilken privatmoral man än har – så dum som Kapten Klänning kommer man ändå aldrig bli.

Sexualförbrytare är sällan spännande som intellektuella eller ideologiska problem. Det finns liksom inget problem att diskutera. Det som gör Göran Lindberg intressant, är att han var pensionerad länspolismästare i Uppsala och inte nog med det, han hade dessutom gjort sig ett namn som jämställdhetsivrare inom poliskåren.

Hur är en sån person ens möjlig?

Den som griper tag i Jonas Trolles bok Jakten på Kapten klänning i förhoppning att få ett svar på ”gåtan Göran Lindberg”, kommer bli besviken. Han ger inga svar alls, på sin höjd några privata funderingar som är mer än lovligt banala: kanske uniformen gav honom känslan av makt? Men så är inte heller bokens syfte att teckna ett porträtt av Lindberg; Trolle vill berätta om hur polishöjdaren kunde avslöjas, gripas och dömas till sex års fängelse. 

Det är en bitvis fängslande historia. Arbetsplatsbeskrivningar är alltid värdefulla och här har den annars så utskällda poliskåren gjort ett gott jobb. Man invigs i svåra överväganden: Ska man slå till direkt eller låta aset begå ytterligare brott för att säkerställa bevis?

Boken hade dock vunnit på att Trolle tagit bort allt som har med hans eget privatliv att göra. Fonden av den gravida hustrun bidrar till att skänka framställningen ett drag av onödigt självgod normalitet som kontrast till våldspervot de jagar. Även Trolles hånfulla utfall mot Lindberg i allt – han är ensam och oteknisk – blir smått kontraproduktiva.

Saknas gör också hur diskussionerna gick i poliskorridorerna på Kungsholmen när man inte drog sig för att tänja på gränserna för det tillåtna. Fanns det en extra iver att sätta åt Lindberg just för att han varit så jobbig med sitt jävla jämställdhetssnack?

Man kan jämföra Jakten på Kapten Klänning med den intressanta dokumentären om Eliot Spitzer, Client 9 (Netflix). Spitzer var en häpnadsväckande progressiv guvernör i New York som utmanade Wall Street och drog på sig en massa svin­rika fiender. Han sprängde dessutom en sofistikerad eskortfirma. 2005 föll han tung som ett granitblock när det avslöjades att han själv hade köpt kvinnor för 20 000 kronor i timmen. På frågan varför, svarar han, att han hade ett behov av att tappa kontrollen.

Göran Lindberg är en helt annan sort – våldsam, elak, manipulativ – men gemensamt är hur de höga idealen slås i tusen bitar inför en skadeglad omgivning. Nu vet vi hur han åkte fast. Vad som återstår är en studie som förklarar hans psykologi.

FAKTA

SAKPROSA

Jakten på Kapten Klänning

Jonas Trolle

Leopard förlag