Släktkrönika i hästväg

Gertrud Hellbrand överraskar med sin nya roman

Gertrud Hellbrand (född 1974) överraskar med en myllrande släktkrönika i nya romanen.
Gertrud Hellbrand (född 1974) överraskar med en myllrande släktkrönika i nya romanen.
BOKRECENSIONER

En Gertrud Hellbrand i hästsportmiljö gav mig en föraning om intrikata maktspel. Tänkte på filmen Apflickorna om våldsam konkurrens mellan unga ryttare. Författaren har nämligen i sina två tidigare romaner gestaltat masochistiska rollspel på ett fascinerande och språkligt skickligt vis.

Smått förvånad får jag en femhundrasidig klassisk släktkrönika som växlar mellan en jag-berättelse i nutid och en allvetande berättare som för fram släktens myllrande persongalleri från 50-talet och framåt. Kul att Hellbrand byter spår!

Läsaren får följa den timide faderns väg till att bli antikvitetskännare och verksam på auktionsfirma. Den viljestarka och emotionellt kantiga modern förvaltar sitt flickintresse som hästtokig och blir traktens veterinär. Döttrarna växer upp på hästgård med veterinärmottagning när den statusfyllda ridsporten börjar bli en folksport.

Själv bor jag i en sörmländsk jordbruksbygd och har efter sju år insett att den kvinna som inte rider odlar ett outsiderskap.

Kristin - den ena av döttrarna - återvänder till Östgötaslätten för att göra en radiodokumentär om familjerna kring hästgården. Kristin fylls av motstridiga känslor, eftersom vännerna i Stockholm blivit hennes nya familj. Redaktionsmötenas förnumstiga diskussioner om klass och genus kontrasteras välfunnet till det ”verkliga” livet på landsbygden. Hellbrand kan sin analys av den borgerliga familjens privilegier.

I mediekretsarna raljerar man över föräldragenerationens materialism, hånar deras medelklasslivsstil. Jargonger som i själva verket röjer en saknad och kärlekstörst. Kristin ser med avund på hur ömt hennes mor behandlar moderlösa och socialt utsatta ryttargeniet Carro. Hon har det ”jävlaranamma” som modern saknar hos sina döttrar.

Så typisk, tänker jag, medelklassflickans fascination inför arbetartjejernas hårdhet. En beundran som upphör i vuxen ålder då arbetarkvinnan i regel förlorat all status i medelklassens ögon.

Veterinären har inget av filmen Apflickornas råhet. Inget av Per Hagmans erotiskt laddade scener i stallmiljö i senaste romanen Vänner för livet. (Påpekar jag konstaterande, inte som kritik.) Nej, här får läsaren följa det lunkande livet genom sorger och glädjeämnen. Allt medan världshändelserna avlöser varandra, Berlinmuren faller och Palme blir mördad. För första gången läser jag en roman om hur nyheten hanteras hos en Palmehatande familj.

Romanens innehåll låter lockande. Stoffet är intressant. Men det var länge sedan en recension vållade mig sådant huvudbry. Jag läser en språkligt ursäker författare som skapar livfulla porträtt med snabba penseldrag. Varför fastnar jag ideligen? För att jag är ointresserad av ridsport annat än som fiktiv miljö?

Nej, romanen är faktiskt tunggumpad, transportsträckorna sega. Veterinären tar sig nämligen inte över släktkrönikans klassiska berättartekniska hinder. Det refereras mer än gestaltas, till slut blir det tråkigt. Som att se alltför många diabilder på ett släktkalas hos människor man inte känner.

Men ridsporten är den nya körsången. Och det är ingen vild gissning att Hellbrand får ett rejält publikt genombrott.

FAKTA

ROMAN

Veterinären

Gertrud Hellbrand

Albert Bonniers förlag