Tror de att dagens 18-åringar är idioter?

Välkomna till gymnasieskolan igen!

I går tittade vi på de läroböcker i historia som varit med ett tag. I dag ska vi arbeta med de lite nyare.

Mest omfattande är EPOS (Almqvist & Wiksell) av firman Sandberg/Karlsson/

Molin/Ohlander. Namnet antyder en trevlig ambition att verkligen BERÄTTA om det förflutna. För dem som läser både A- och B-kurs sätter man sig helt frankt över skolmyndigheternas påbud om att förstöra en god historia och serverar i stället en längre, sammanhängande version. Bra! För dem som är hänvisade till enbart A-kurs levereras en kortversion av samma bok.

Bildmaterialet är utmärkt och i huvudsak från den tid som skildras. Bildtexterna är för en gångs skull både korrekta och välskrivna. Många detaljer är bra. Det är den enda bok på svenska jag någonsin sett som velat förklara hur romerska egennamn fungerar - och vad det berättar om samhälle och könsroller. Utrymmet för Sverige och Skandinavien är rätt stort. Avsnitten om mellankrigstidens diktaturer, andra världskriget och förintelsen är vederhäftiga. Kartor och diagram är pedagogiskt klargörande utan att bli larviga.

Sedan kan man alltid ha synpunkter på detaljer. Inte heller denna bok törs ge en sann bild av förhållandena i Amerika före Columbus utan nöjer sig med Spaniens förbrytelser "blodbad vid en religiös fest". Talar man om det människooffrande Mexiko är det egendomligt att framställa det som en spansk specialitet. Man för nationalstaten för långt tillbaka. De exempel från 1500-talet som ges är dåliga. Skottland? Frankrike? De var flerspråkiga ansamlingar av provinser med olika styrelseskick.

Men det är bisaker. Tillsammans med utgående I historiens spegel och nya Perspektiv på historien (se nedan) är EPOS A-B antagligen bäst på marknaden. Den kan bli ännu bättre där kommunen har råd att dessutom satsa på tilläggsböckerna Historiskt arbete 1-2 av samma författare. Det är samlingar av källmaterial med arbetsuppgifter. Särskilt tvåan, avsedd för den längre kursen, når en mycket hög nivå. Till exempel med dokument i den klassiska stridsfrågan om vad "Kalmarunionen" 1397 egentligen innebar. Likaså inläggen i den deprimerande debatten i februari 1939, då studentkåren i Uppsala röstade mot asyl för judiska flyktingar från Nazityskland. Med mera.

Människans vägar 1-2 (Almqvist och Wiksell), vars författare föredrar att vara anonyma, är däremot mest förbryllande. Ska man hitta något försonande att säga om de sladdriga häftena är det att de dels är tryckta som riktiga böcker, inte med flera spalter per sida. Dels att de ger en sammanhängande historia utan att ens som EPOS låtsas bry sig om kursplanerna.

Men där någonstans börjar konstigheterna. Det finns ingen historia före år 476 e Kr! Finland är märkligt frånvarande i alla sammanhang efter 1809 efter att ha spelat en förbluffande stor roll i Sverige-

kapitlen dessförinnan.

Det är en finsk skolbok som översatts! Den har nödtorftigt anpassats till svenska förhållanden genom att finska avsnitt efter 1809 ersatts med hastigt hopskrivna svenska. Antagligen har Finland detaljerade kursplaner enligt vilka forntiden läses i grundskolan, varpå gymnasiet tar vid med medeltiden. Resultatet blir i en svensk skola däremot en absurd kunskapslucka. Möjligen kan det glädja de skolbyråkrater som utarbetat gällande kursplaner just med syftet att förhind-ra sammanhang och djupare förståelse och skapa luckor i tidsmedvetandet. I övrigt är det en gåta hur denna bisarra produkt kunnat lanseras i vårt skolväsende.

Detta trots goda enskildheter vad gäller utvecklingen i Ryssland och andra områden med speciellt intresse för finska medborgare.

När vi ändå är inne på riktigt dåliga böcker är det lika bra att passa på att varna för Läs historia 1-4 (Natur och Kultur) av firman Fallström/Hildingson/Wadner. Förlaget kallar böckerna för "fördjupning". Vilket är exakt motsatsen till vad de är. Även om de har berättande text och rejält utrymme för till exempel antik historia är intrycket förödande infantilt. Efter läsning av några populärhistoriska verk har tre glada amatörer satt sig i sinnet att storögt återberätta sina rön för unga idioter. Hur tror skribenterna egentligen att moderna 18-åringar är funtade? "Tema sjörövare" är knappast rätt för sista ring. Den naivistiska stilen i berättelserna vore förolämpande redan i grundskolan: "Sokrates tycks ta avsked utan saknad. Hans verk är avslutat. Sokrates tömmer giftbägaren. Han försvinner ur livet men inte ur historien." "Tema husdjur" är en komisk höjdare, alldeles frånsett sitt djupt ohistoriska idolporträtt av Gustav Vasa: "Alla djur i våra hus är inte husdjur. Inte flugan som fastnar i smöret, trots att hon kallas husfluga." Och så vidare. Eller grubbla ett tag på den tydligen nödvändiga upplysningen att: "Alla husdjur har vilda föregångare." Avsnitten om kyrka och katolicism närmar sig kränkande av trosfrid.

De många detaljfelen och oklarheterna ( Catullus var inte från Venedig, inte Romeo och Julia heller, Lee kapitulerade inte vid Gettysburg, med mera, med mera) blir under sådana omständigheter trots allt av underordnad betydelse.

Synen på kunskap och arbete är sorgligt negativ. För att stryka elever medhårs påstår man att det är naturligt att skjuta upp läsning till kvällen före prov: "På samma sätt gör de flesta studenter, författare, konstnärer och andra yrkesutövare som själva bestämmer över sin arbetstid. De sätter igång när de är piskade att göra det, men inte förr." Det är nästan kriminellt att i en skolbok lura i unga människor att kreativt arbete utförs på det viset. Att döma av bokens hafsiga texter är det tydligt att de klantnissar som åstadkommit dem gör så. Däremot inte Strindberg, det lovar jag.

Efter den bokserien är det ändå en lättnad att få gå över till de senast utkomna eller reviderade böckerna.

Människan genom tiderna (Natur och Kultur) av firman Skrutkowska/Stattin/Westin/Norman är en rätt rejäl bok för A-kursen, den kanske faktarikaste i den genren. B-kursen ska tillgodoses genom individuell läsning av diverse böcker om detaljfrågor. Grundboken är som flera av kollegerna tryckt med flera spalter på varje sida. Här i praktiken rentav trespaltigt. Det möjliggörs genom det bisarra fyrkantiga format som slog igenom i svenska skolböcker på 60-talet.

Annars är det ett matigt och vederhäftigt kompendium med autentiska bilder och bra bildtexter. Spanjorer och illistiga jesuiter ligger som vanligt illa till. Men vi får faktiskt veta att det inte var så kul under aztekernas blodsregim heller. Utrymmet för svensk historia i äldre tid är jämförelsevis stort men förvånande litet då det gäller modern tid.

En tråkig men rejäl historia.

Även om den politiska korrektheten i alla böcker för tillfället börjat svänga ordentligt åt höger klarar man att vara relativt objektiv även inför dagshändelser. Boken går i sin senaste upplaga ända fram till den 11 september och Irakkriget. Bra på sitt sätt. Men med tanke på hur begränsat utrymmet är skulle man kanske önskat att eleverna i stället fått veta ännu mer om till exempel den svenska efterkrigstiden. Det är för att få veta något om det man inte själv har upplevt man läser historia. Borde verkligen Gustav Möller och Gunnar Sträng redan vara glömda gestalter i vår historia?

De olika häftena att arbeta med i B-varianten är av varierande kvalitet och knappast i sig skäl att välja kursen. Konsten i historiens spegel är en bra idé men i praktiken en trist text som torftigt återberättar vad man ser på dåliga reproduktioner av kända konstverk. Europa i krig och fred är lite bättre, men betydligt sämre än det skulle vara med samma fakta instoppade i den egentliga läroboken och omtuggningarna utrensade. Något liknande gäller Svenska folkets vardagsliv, även om den dessutom lyckas bli så tråkig som man ofta blir när man vill visa sig god genom att excellera i elände. Matens historia är roligare läsning, men särskilt matnyttig är den inte. Kommunikation från budbärare till internet innehåller självklarheter man redan mött i grundboken.

Mest allmänintresse har nog den tunna Hur arbetar arkeologen? med sin rätt spännande redogörelse för problem och metoder utifrån utgrävningar på Birka. Men det kan inte hjälpas att man ändå skulle önska att B-kursarna som i EPOS finge ägna sin extra tid åt ett mer sammanhållet och djupgående studium av hela historien.

Den nyaste historieboken för gymnasiet är Perspektiv på historien A (Gleerups) av Hans Nyström och Örjan Nyström. Den ser ut som en bok med enspaltig text och snygga, tidsäkta bilder, ibland rentav lite originellt valda. Det enda störande i den vägen är fåniga rutor med sammanfattningar i slutet av varje kapitel. Varför finns de? För att bespara eleven mödan att läsa texten? För att dumpluggas utantill? Rent pedagogiskt störande är också innehållsfrågor efter varje avsnitt. Trist att behöva se detta föråldrade och fördummande grepp komma tillbaka i denna, den nyaste och kanske bästa av böckerna.

Mycket bra, ja lysande, är avsnitten med "Tips - Böcker och filmer" efter varje kapitel. Det är givetvis rätt sätt att få nyfikna elever att gå vidare och lustfyllt fördjupa sig i det förflutna. Till exempel vad gäller romarna via Gladiator, Ben Hur och Kubricks Spartacus men också Flauberts Salammbô, Graves" Jag Claudius och Vibeke Olssons böcker.

Jag har inte hittat några faktafel!

Dessutom är detta den bok som gör minst våld på sanningen genom förtiganden av besvärande fakta. Både vad gäller kolonialismen i till exempel Mexiko (där de gamla vänsteropportuna böckerna ljuger mest) och kriget i Jugoslavien (där de nya högeropportuna fifflar ivrigast) är framställningen föredömligt balanserad.

I senare tid är texten både vad gäller Sverige och världen lovvärt fyllig. Särskilt skildringen av Sverige under 1900-talet inklusive efterkrigstiden är enligt min mening utmärkt. Att det är lite tunt om äldre tider får väl här som annars skyllas på de begränsningar som den idiotiska kursindelningen ger.

En andra aviserad del för B-kursen kommer först senare i år. Låt oss dock hoppas att den aldrig kommer att behövas. Vid en revision av kursplanerna som tar bort den nuvarande hackmaten skulle en utvidgad version av denna bok stå sig mycket bra för en längre kurs.

På tal om sådant. Minns ni att jag inledningsvis talade om att det finns tre kurser att kombinera på olika sätt, för att förhindra helhetsperspektiv på ämnet? Ni har säkert undrat var den tredje, C-kursen, är. Jag också. Faktum är att jag inte hittat en endaste lärobok som vänder sig till den. Kanske för att kursplanen där är så extremt otydlig i förhållande till de övriga. Det är helt enkelt omöjligt att säga vad C-kursen ska innehålla. Det talas lite om källkritik, men det gör det ju i de övriga också! Därför finns inga böcker. Kursen förekommer knappast i skolverkligheten, och höga vederbörande har på detta fiffiga sätt faktiskt lyckats avskaffa en rejäl del av det förhatliga studiet av det förflutna!

Men möjligen är dessa problem snart historia. Det ryktas som sagt att kursplanerna ska ändras och historia läsas av alla. Därvid hoppas vi att det också blir möjligt för dem som valt längre varianter att läsa en sammanhållen kronologisk kurs.

Till slut kan man väl vädja till dem som skapar de nya böcker som då behövs att tänka på att:

Gör böcker som ser ut som böcker! När köpte ni själva senast en bok som var kvadratisk som en tv-ruta och med texten sönderhuggen med "faktarutor", sammanfattningar och idiotiska innehållsfrågor?

Gymnasister är i princip vuxna och bör behandlas som sådana.

Det är inte tillåtet att ljuga i aldrig så vällovligt syfte. Oftast slår det dessutom tillbaka på det vällovliga syftet.

Utrymmet för svensk historia borde ökas kraftigt. Inte minst för de nya svenskarnas skull, så att de kan komma i kapp. Även de senaste decenniernas svenska historia måste få större utrymme, för att de som inte var med ska kunna förstå dagsdebatten. Är det rimligt att Gunnar Sträng är struken ur historien?

Sedan är det förstås ett växande problem att hur bra böcker vi än får, så är det ingen nytta med det i de kortsynta kommuner som valt att handikappa sina ungdomar för all framtid och kraftigt dragit ned på inköpen av läroböcker.

Men det är en annan historia.