Protest på prosa

Rebellförfattarna som skulle skriva omkull samhället

1 av 4
Sara Lidman 9175. Foto: Peter Knopp
BOKRECENSIONER

”Vår tids lynne är redan, och blir allt mer, en fordran på verklighet.” Johan Svedjedal refererar till C J L Almbqvists 1830-tal. Men det kunde lika gärna handla om 1968. Eller 2014. Allt går i vågor. Begäret efter autenticitet. Realism. Nu.

Svedjedal skriver om rapportboken, protestlåtarna och politisk skönlitteratur 1965–1975 och till en början förstår jag inte vad han vill. Är inte Hoola Bandoola Band, Blå tåget, Sara Lidmans och Odd Uhrboms Gruva, Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell, Göran Sonnevis dikt om Vietnam och Gun-Britt Sundströms Maken ganska omskrivna vid det här laget?

Rapportboken som genre har Annika Olsson dessutom redan granskat i sin gedigna avhandling, Att ge den andra sidan röst, som kom på Atlas 2004. I den ingår flera av de verk Svedjedal analyserar.

Men det visar sig sympatiskt nog att Johan Svedjedal valt att återvända till sin ungdoms läsupplevelser i protestlitteraturen. Egna smaken har styrt, inte det representativa. Han ställer frågorna: Vilken demokratisyn hade författarna som ville störta samhället? Och hur ser formspråket ut?

Svaret på första frågan är också utredd: ”vänsterns skuld”. Vad det var som ledde till att välartade barn till akademikerfamiljer i ett rikt land sympatiserade med diktaturer som Kina och Kuba. Vänsterns hat mot Palme, sossepamparna och en lam fackföreningsrörelse är några av svaren.

Demokratibegreppet kan förvisso vridas och vändas på. Det är laddat. Vad för slags demokrati har vi när den betecknar en rå kapitalism som utesluter många medborgare. Flera romankaraktärer (de manliga) vill störta regeringen, inte rösta bort den i demokratiska val. Boktiteln talar: Ner med allt.

Vad är då nytt? Jo, de estetiska analyserna. Protestlitteraturen avfärdas ofta som exempel på att politiskt agiterande sker på bekostnad av estetisk kvalitet. Det intressanta är att Svedjedals analyser av språk och form visar på motsatsen. Nämligen att författarna arbetat mycket medvetet, med konstnärliga ambitioner, förvånande nog ofta modernistiska. Särskilt intressanta är avsnitten om mer eller mindre bortglömda författare som Staffan Beckman, Staffan Seeberg och Olof Moberg.

Den sistnämnda är för mig ett nytt namn. Men så hann han bara skriva två romaner och en diktsamling innan han 1970 tog livet av sig 21 år gammal. I litterära översikter finns han inte omnämnd.

Mobergs roman Demonstrant! från 1969 handlar om en ung Göteborgskommunists vardag där han bakfull stencilerar flygblad, diskuterar USA-imperialismen och blir misshandlad vid en demonstration mot högerextremister.

Denna ”engagemangets generationsroman” fångar en inre medvetandeström hos FNL-engagerad medelkassungdom som kränger Vietnambulletinen. Dokumentära inslag varvas med fiktion i en intensiv här och nu-känsla som får Svedjedal att referera till Stig Larssons Autisterna. Föraktet mot det fogliga folket påminner om Ulf Lundells Jack.

Då och då besöks kontoret av en svarvare, den ende som högaktas. Männen i unge Olof Mobergs verk avskyr förvisso alla, föräldrar, lärare, poliser, sossar. Men kvinnorna är nog mest korkade, och har dessutom fula könsorgan.

Kvinnorna – Gun-Britt Sundströms karaktärer – önskar jämställdhet. Men männens sensibilitet för maktförtryck omfattade inte det egna könets förtryck av kvinnor. I essäerna citerar Svedjedal genomgående de manliga romankaraktärernas (skapade av män) kvinnobilder. Kommentarerna är roliga: ”Kvinnorna behöver få sin politiska enfald skingrad av en upplyst man, gärna följt av ett rejält samlag.”

Svedjedal skriver underhållande och väcker läslust. Jag skulle gärna se att den produktive professorn i litteratursociologi gav ut essäer där han jämförde dagens politiska litteratur med protestgenren. Vilken demokratisyn har Johan Jönson och Kristian Lundberg och Susanna Alakoski? Hur står de sig estetiskt i förhållande 60- och 70-talens revolutionära litteratur? Jag vet i alla fall en väsentlig skillnad. De flesta av dagens politiska författare skriver från ett självupplevt underifrånperspektiv.

FAKTA

ESSÄER

Ner med allt?

Johan Svedjedal

Wahlström & Widstrand