Grandiost om medelmåttan

Torgny Lindgrens roman Klingsor enbart det förstnämnda

Torgny Lindgrens nya roman är en vidunderlig berättelse, skriver Magnus Ringgren.
Torgny Lindgrens nya roman är en vidunderlig berättelse, skriver Magnus Ringgren.
BOKRECENSIONER

Klingsor? Det låter bekant.

Den utomordentligt medelmåttige målaren i Torgny Lindgrens nya roman har samma namn som den betydligt farligare och mera storslagne trollkarlen i Wagners sista opera Parsifal (och Wagner hade lånat in honom från E T A Hoffmans version av sagan). Klingsor heter också målaren i en lång novell av Herman Hesse. Torgny Lindgren undrar förstås i en tv-intervju hur dessa stora tyskar hittat en avsidessläkt i det inre av Västerbotten.

I stället kommer ju namnet från ”Kling-såret”. Släktens urfader hade ett jättelikt och färgsprakande ärr på armen. Men eftersom Torgny Lindgren är klurigast och lärdast bland författare så förvandlar han därmed Klingsor till graalriddaren Amfortas med hans oläkta sår, trollkarlen Klingsors antagonist. Hur man än vänder och vrider sig - av skratt eller i skam - i denna berättelses grepp så hamnar man hos Graal, den heligaste och minst existerande av nattvardskalkar.

Graal var kalken som Jesus använde vid nattvardens instiftande och blev sedan det kärl som samlade upp hans blod på korset. I Torgny Lindgrens bok har Graal förklätt sig till ett vanligt dricksglas. Ur det drack sig Gamm-Klingsor redlös en gång. Det har i decennier stått på en snedsågad stubbe i skogen, och när det hamnar på en plan yta igen står det snett. Det har anpassat sig efter de kosmiska omständigheterna och visar fram tillvarons grund som på en gång skev och upprätt, felaktig och fullkomlig, ful och bedövande skön.

Genom detta glas bryter sig de existensens strålar som drabbar den unge Klingsor. Han försöker teckna glaset, återge den levande materiens innersta i bild. Han ser levande atomer dansa inuti det. Han blir ett slags animist. Han tar korrespondenskurser för att förkovra sig i måleriet. Hans vision är urstark och livsavgörande, men han lyckas aldrig förmedla den i sina bilder. Han fördjupar sig i färgernas alkemi men får dem aldrig att leva.

Tristare huvudperson än oljemålaren Klingsor och hans akvarellmålande hustru Fanny får man leta efter. Hans biografer - berättaren i boken är ett ”vi” - är inbilska och fåniga. En gång drabbades de av Konsten på Klingsors enda utställning i livet. De avgudar honom men förstår honom inte, inte ens att han är en usel konstnär.

Många i boken tycks leva i en livslögn större än själva universum, en total missuppfattning av vad sanning och konst är. Alla dessa inbillningar är förstås grogrund för både självrannsakan och bubblande skratt hos den som läser. Jag har vansinnigt roligt till exempel när Klingsor alldeles oavsiktligt uppfinner jordkonsten när han med DDT-sprutan på ryggen vandrar över åkrarna för att utrota skadeinsekter. Han målar dödens bild al fresco på grönskan. Och hans dukar är målade med alkemistiskt avfall på linne avsett för liksvepningar.

Mer än så, mer än att bara glänta på dörren till denna vidunderliga berättelse vill jag inte göra här. Vad som händer Klingsor och hans heliga dricksglas i den portabla relikgömman blir en hemlighet som jag hoppas få dela med många många andra läsare. Klingsor är ”medelmåttig och grandios”. Romanen om honom är bara grandios.

FAKTA

ROMAN

Klingsor

Torgny Lindgren

Norstedts